Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Luffarslöjd och skaparfröjd

/
  • Doris Svensson, Fanbyn, justerar de översta krusidullerna på sin krona. Bakom det färgglada draperiet i bakgrunden döljer sig föreningens materialförråd, en guldgruva för den slöjdintresserade. Foto: Ulrika Andersson
  • Fliten vet inga gränser i slöjdklubben i Torsäng.Anna-Britta Borg Sundin från Gålön är en av dem som knappt har tid att fika.
  • Ove Hedenström har utbildat nästan 500 elever i luffarslöjd. ”En del vill inte lära ut vad de kan, men jag är av den uppfattningen att hantverket ska läras ut. Annars försvinner det ju”, säger han.
  • Erna Näsström, Anviken, är slöjdlärare och det syns att hon är van att använda händerna. Erna lockades till klubben av sin syster Britt Åkesson, Tavnäs. Brodern Lars Åkesson, Ede, Brunflo, är också med. to: Ulrika Andersson
  • De flesta har hunnit göra ett livsträd, sin egen asken Yggdrasil med tre rötter. Cirka 300 meter glödgad järntråd av dimensionen 0,55 mm ingår i varje träd. Och inte ett träd är det andra likt.
  • Doris Svensson, Fanbyn, justerar de översta krusidullerna på sin krona. Bakom det färgglada draperiet i bakgrunden döljer sig föreningens materialförråd, en guldgruva för den slöjdintresserade. Foto: Ulrika Andersson

Berit ska ha hållare för både värmeljus och vanliga ljus på sin.
Doris tycker att ljus-hållarna av ståltråd är för pillriga så hon sätter dit små glas att ha ljusen i istället.
Ernas skimrar av pärlor i olika färger: ”Ja, jag vill ha pärlor på allt!”

Annons

Det är ljuskronor av luffarslöjd vi pratar om och det är medlemmar i Bräcke hemslöjdsförening som håller på att tillverka dem.

Det är slöjdklubb i slöjdlokalen i före detta ladugården vid Tors-ängs hembygdsgård.

Varje måndagkväll samlas ett dussin entusiaster här för att slöjda tillsammans. Ledare är Ove Hedenström och Ulrika Larsson.

Ove är en hejare på luffarslöjd. Han minns inte riktigt hur länge han hållit på:

– Men det är väl en 10-15 år kanske.

I början av vårterminen gav han medlemmarna i slöjdklubben en riktig utmaning: ”Nu ska ni göra varsin rejäl takkrona. Och ni ska vara färdiga till påsk.”

För en oinvigd verkar det omöjligt att en nybörjare skulle klara den uppgiften. Men för det här gänget är ingenting omöjligt. Någon var klar med kronan efter bara någon vecka, berättar Ove.

– Det här är ju så himla kul. När man väl börjat kan man inte sluta, säger slöjdarna med en mun.

Alla tar med sig kronorna hem mellan träffarna, berättar de, och en säger att hon luffarslöjdade sig igenom hela Melodifestivalen i lördags.

Alla kronorna är av olika design.

– Jag tog hit en grundmodell som fick hänga uppe första gången. Men så såg jag att en del började mäta och greja och kolla in den alldeles för noga. Så sen tog jag aldrig med den mer, säger Ove.

Meningen är inte att alla ska härma honom. Var och en ska utforma sitt slöjdalster efter egen fantasi och det finns inget som är rätt eller fel.

– Själva tekniken lär jag ut, förstås, men sedan är det fritt fram att använda den kunskapen som man vill, säger Ove.

Poängen med slöjdklubben, som drog igång förra året, är att alla ska lära sig av varandra. Det började med nålbindning. Alla – även karlarna – fick prova på den urgamla textila tekniken som är äldre än både virkning och stickning.

– Och vi började från grunden. Alla fick gå ut i skogen och skära sig en egen nål av enträ, säger Ove.

Efter luffarslöjden ska det skäras tråg, är det tänkt. Sedan kommer Berit Carlsson, Holmsjö, att lära näverslöjd.

– Och hinner vi så ska vi också prova på fiskskinnsgarvning före sommaruppehållet, säger Ove.

Han och Ulrika drog igång den första slöjdklubben i Bräcke redan för tre år sedan. Då var det barn man satsade på.

– Sammanlagt har vi haft 28 deltagare i åldern 7–14 år.

Men i längden stoppar man inte för att leda grupper med 12–13 ungar i varje, konstaterar Ove och Ulrika. I ett försök att rekrytera föräldrar som nya ledare bestämde de sig därför för att starta en vuxengrupp.

– Men du vet ju hur det är på landet. Föräldrarna har fullt upp att skjutsa sina barn hit och dit. Så i stället var det de här som kom, säger Ove och nickar mot sina klubbdeltagare:

– Ingen som har några barn i skolåldern, precis.

Men de kom – och när de väl kommit ville de inte gå igen.

– Vi hade tänkt köra varannan vecka, men det gick inte. Alla ville prompt komma varje måndag.

Mer läsning

Annons