Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

LT:s recensent sammanfattar bluesfesten

Artister: The Temperance Movement (UK), Canned Heat (US), Nathan James (US), Micke Mojo (Z), Gugges Enmanna (SE), Lydia Loveless (US), Joe Nolan (CAN).

Storsjöteatern och Tältscenen på Stortorget

(Fredag)

Annons

Årets Bluesfestival startade upp så smått i torsdags. Man skulle kunna säga att fredagen blev en rejäl knall. På gott, och på ont. Men mest gott. Bluesfestivalen har i ett antal år sett till att vi får lite höstvärme i oktober, trots begynnande snöfall eller kallblåst.

Undertecknad ska först erkänna att jag missade förra årets Bluesfestival. Därför kändes det rätt skönt att komma in på Storsjöteatern i år igen. Storsjöteatern fungerar bra för arrangemanget. Att kunna ta en kopp kaffe vid sidan av scenen i foajén, gör att man får en hemmakänsla. Som att det pågick konserter i vardagsrummet och i hallen, samtidigt som man dricker kaffe med en vän.

Först ut under fredagen var Gugges Enmanna. Bror Gunnar, som han också heter, fixade i hop en rätt fin stämning med sitt råa deltabluessound. Visst fick man en del vibrationer av att tiden gått tillbaka till 1930-tal. En ensam kille på en stol. En fantastisk röst. Och med sin gitarr, som sin enda vän. Hade året varit 1935 kanske Gugge hade hängt med den där killen Robert Johnson vid någon vägkorsning. Vem vet?

Problemet med scenen i Storsjöteaterns foajé är att om artisten sitter ner, som i Gugges Enmannas fall, så syns han helt enkelt inte. Man får i så fall knuffa sig fram till scenkanten, för att kunna se. Vilket är en smula irriterande i fall man vill hänga med valfri dryck vid baren.

Joe Nolan är en kanadensare som tidigare imponerat på mig med sina uttrycksfulla melodier. Om man fullkomligt älskar Neil Youngs tidiga plattor, från debuten till "On The Beach", ja även "Tonight´s The Night" och Tom Waits första platta "Closing Time", så är det inte svårt att bli tagen av Joe Nolans låtar.

Att låta honom spela i två dagar är ett grepp som både vågat och roligt. Att killen har talang råder det ingen tvekan om.

Just därför var hans spelning under fredagskvällen lite märklig. Jag har inget emot att han öppnar med covers, som Hendrix "Hey Joe", Det var bara det att jag fick intrycket att han var oinspirerad. Att han sen körde en rätt slätstruken cover på Springsteens smått skrämmande låt "I´m On Fire" gjorde mig mest irriterad. Det var när han fick hjälp av Lydia Loveless band, satt på sig en stickad mössa och hängde på sig elgitrarren som det började hända saker. För är det något han kan är det att trollbinda en publik.

Micke Mojo, finns det egentligen ingenting att klanka på. Det ska i så fall vara att det ibland låter nästan för bra om honom och hans band. Det gung som bandet fick till och de solon som Micke Mojo kan utan och innan är i samma liga som Gary Moores finaste stunder. Det är inga konstigheter att just de som vårdar Gary Moores "Still Got The Blues"-platta ömt, även gillar Micke Mojo. Killen kan. Han jobbar hårt. Och han får utdelning. Han känns genuin och äkta, rakt igenom.

Lydia Loveless är också genuin och äkta. Men under fredagens spelning fick vi tyvärr se en artist som krackelerade på studioscenen. I förd en svart tunn klänning kom hon ut på scenen, och var redan då märkbart irriterad och berusad. Både hon och Joe Nolan har nu gjort ändlösa turnéer, och kanske börjar det nu ta på krafterna. Det yttrade sig i att hon var märkbart förbannad. Och hon gjorde det mesta som man inte bör göra. Mellansnacket bestod mest av uppmaningen om att publiken ska hålla käften, och när de inte gjorde det (det är ju trots allt svårt i en lokal med bar) så förklarade hon att hon inte brydde sig längre. Hon gav publiken fingret minst två gånger. Hon förklarade att hon mådde skit, att hjärtat var på väg att brista, att hon hade hemlängtan och att hon skicka sparka publiken på väl vald kroppsdel om vi inte var tysta. Allt detta gjorde hon efter att hon valt att genomföra konserten i underkläderna. Vilket i sig inte är så märkligt i dagens läge med Miley Cyrus i nutid och efter punkakter som Sioxsie And The Banshees på 70-talet. Men helheten gjorde att man blev lite orolig för henne.

Hela spelningen blev därför rätt surrealistisk. Å ena siden var den punkigt rå. Skit samma om det var otajt stundtals. De mer välrepeterade låtarna fick energisk skjuts som man vanligtvis inte hör. Å andra sidan stod det en tjej på scenen som bara ville hem. Hon hatade att stå på scenen just där, just då. Hon hatade oss, just där, just då. Många som gillar hennes två plattor och som kommit för att lyssna, blev besviken. Med tanke på att hon är en helt fantastisk artist med en fantastisk röst, så hoppas jag att någon sätter henne på första bästa plan tillbaka till Ohio, så hon får vila upp sig.

Hennes spelning lämnade man med en bitter eftersmak.

Tyvärr fick Nathan James lida en aning av just detta. Men när han spelade i teaterfoajén så var det stabil bluesrock. Tyvärr för tillrättalagd och lite för mycket dansbandsbasgångar, för min smak. Men det kan också ha berott på att jag hade Lydia Loveless rundgång i öronen fortfarande.

Canned Heat, var annars ett av fredagens stora namn. Visserligen har inte bandet kvar någon av de bandmedlemmar som tag Monterrey festivalen eller Woodstock festivalen med storm. I Canned Heat har det funnits lika många medlemmar som i en normalstor svensk småstad (lätt överdrift), vilket gör att bandet i dag har lite identitetsproblem. Men visst fick de till svänget i "On The Road Again". Och de rockade lika lätt och ledigt som vilket annat yngre band som helst. Så visst finns där kunnande och musikalitet. Men jag lyckas ändå inte bli riktigt medtagen. Canned Heat modell 2013 känns mer som ett standard bluesband. Mer som en Volvo än en Chevrolet Impala sportsmodell 65. Dessutom led bandet en aning av den något för stora scenen. En spelning på studioscenen hade kanske skapat en mer intensiv atmosfär som jag tror Canned Heat skulle ha vunnit på.

Avslutningen stod The Temperance Movement för. Har man upplevt dem på studioscenen, så blev det inte riktigt samma känsla. Ju större scenen är, desto svårare blir det för artisten att nå alla. Det fick Canned Heat känna på. Men The Temperance Movement har ändå något extra. Av någon anledning så behöver de bara de första takterna för att få in sin rätt rå Faces-rock på rätt nivå. Man blir golvad, vare sig man vill eller inte.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller med Springsteens band Steel Mill eller Dr Zoom And The Sonic Boom. Det finns en klar och tydlig talang. Det finns essens av någonting fantastiskt som kommer att fortsätta att gro. Därför ska det bli spännande att följa The Temperance Movement. För att se vad det kommer att utveckla sig till i framtiden.