Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

LT:s kulturpris till Anders Hedén

En kulturarbetare i ordets rätta bemärkelse och en sann folkbildare. Vissångaren, skådespelaren och körledaren Anders Hedén får Länstidningens kulturpris 2013.

Annons

– Priset betyder oerhört mycket för mig. Jag känner mig glad, rörd, hedrad och stolt. Mest stolt är jag över att jag har fortsatt att stånga pannan blodig. För visst har man haft många nätter när man undrat vad det är man håller på med. 

Anders Hedén dukar fram kaffe och hembakad sockerkaka hemma i det trivsamma radhuset i Hackås. Slår sig sedan ned vid köksbordet. Det dröjer inte länge innan han, liksom per automatik, drar upp benen under sig och kryper längre och längre ner. Till slut ligger han i den blå kökssoffan, lutar huvudet mot skåpet intill samtidigt som han pratar och skrattar. Ivrigt och högljutt. Det är lätt att känna sig avslappnad och på gott humör i hans sällskap, fast någon glättighet är det inte tal om. Snarare mycket humor med stort allvar. Jag tänker på alla sångare som han ingjutit mod i. Nästa år firar kursen "Sång för alla" tioårsjubileum i länet. Idén till konceptet, som går ut på att skapa en plats för alla som vill sjunga, men inte kan eller vågar, kom Anders bror Björn på i Örebro för tjugo år sedan. Genom att arrangera låtarna trestämmigt blev det möjligt.

– Även för en ovan sångare klingar det bra väldigt snabbt. Att sjunga och musicera tillsammans frigör något, det ger sådan energi. Som mest har jag haft nio grupper i gång samtidigt, i år har jag sex, både i Hackås och Östersund.

Det har gått 23 år sedan han och hustrun Maud tog beslutet att flytta till Jämtland. Inte bara för att Maud ville tillbaka till sina rötter, utan också för att framtiden såg ljus ut här. 

– 1990 var Mellannorrland det bästa distriktet att söka sig till för två kulturarbetare. Bara en sådan sak som att ABF i Kramfors då hade flest kulturprogram i landet! Jag och Maud arbetade båda som bildredaktörer på Naturfotografernas bildbyrå och skickade ut massor av jobbansökningar. Berg var den enda kommunen som svarade. Vi blev inbjudna till en träff och bestämde oss snabbt för att det var i Hackås vi ville bo, berättar Anders.

Med på mötet var bland andra konstnären Stig Bahlenberg, som vid den tidpunkten präglade hela länets kulturliv och bodde med sin familj i Hackås. Det blev också inledningen på en vänskap som skulle komma att betyda mycket. Vid sidan av jobbet som gitarrlärare på Bergs kulturskola i Svenstavik aktiverade sig Anders i Hackås teaterverkstad som Bahlenberg dragit igång flera år tidigare.

– Stig regisserade mig bland annat i barnteatern Nasse hittar en stol, som vi gjorde över 100 föreställningar med, och enmansföreställningen Höj lyckan med tio procent, baserad på Tage Danielssons texter. Det var häftigt. 

Och apropå häftigt. Det var det också att gå in i rollen som Jämtpudel i "Livet är till för att leva" tillsammans med Mikael Rahm och Carina Welander, några år senare.

– Jag hade en fantastisk kostym som Maud hade sytt. Innan föreställningen började brukade jag sitta i koppel innanför dörren och vänta på publiken. När de kom skällde jag, det var kul! 

Anders garvar, skruvar av locket på ståltermosen och fyller på kaffekoppen igen.

Vi lämnar teaterscenen. Egentligen är det visorna som har spelat huvudrollen i hans artisteri. Genom åren har han mest på egen hand, men ibland tillsammans med brorsan Björn, lyft fram svenska visskatter av bland andra Allan Edwall, Evert Taube, Ruben Nilson och Dan Andersson. Han har också tonsatt texter av bland andra Beppe Wolgers, Alf Henrikson och Karin Härjegård. Musikkvällen Anders Hedén med vänner är en 15-årig tradition på Strömbacka Kvarn. 

Varför har du intresserat dig så mycket för just visorna?

– Framför allt för texternas skull. De flesta av visorna jag sjunger har något existentiellt i botten. Det spelar ingen roll om de är skrivna på 1800- eller 1900-talet. De eviga frågorna om liv och död är alltid aktuella. Jag tycker också om att sätta in visorna i ett sammanhang genom att berätta om personerna bakom. De har ofta spännande levnadsöden. Under mina framträdanden pratar jag nästan lika mycket som jag sjunger. Jag tror att människan behöver sitta ner och lyssna på berättelser i dagens stora mediebrus. Vi har lägerelden i generna.

Så att spela på en stökig pub är ingenting för dig?

– Nej, jag spelar bara när någon lyssnar! Det är ytterst sällan som jag är bakgrundsmusik. Jag har hållit på tillräckligt länge för att unna mig det. 

Hur tycker du att länets kulturliv förändrats sedan du började?

– Det är en enorm skillnad, jag spelar inte alls lika mycket som jag gjorde för femton år sedan. Det vore nog bra med ett kulturhus, men jag anser att vi måste lyfta kulturens betydelse i samhället överhuvudtaget. Att bara prata vinterstad räcker inte. Våra politiker måste förstå att ett rikt kulturliv är viktigt. För att citera Tage Danielsson: "Även en själ kan svälta ihjäl". Han var klok, Tage.

Vad är din största drivkraft?

– Lust! Det är något som jag har känt hela mitt liv. Fast med ålderns rätt brinner jag inte så ofta längre, jag pyr.

Solen börjar gå ner. Utanför fönstret ligger radhuskvarteret fortfarande stilla och novemberstelfruset. Efter en snabb blick ut genom fönstret konstaterar Anders att Karlssons mittemot inte har kommit hem ännu. Karlssons, det är musikern Torgny Kingen Karlsson med familj. Han och Anders har ett projekt ihop tillsammans med basisten Göran "Baga" Backlund.

– Sedan ett år spelar jag elgitarr i trion T Karlsson and the Hot Dogs. Kingen ville rädda mig från Taubeträsket. 

Anders ser nöjd ut. Nu ska han gå och möta Maud som har suttit i sin ateljé och sytt teaterkostym. Lite senare i kväll ska han på Gubbgrupp i Hackås, en målarkurs för män, med Maud som ledare. 

– Just nu är vi tretton stycken i gruppen. Jag missar den aldrig, säger Anders. 

Kanske blir det inte så många sömnlösa nätter framöver. 30 000 kronor kommer väl till pass för en frilansande kulturarbetare. Det finns alltid hål att stoppa dem i. 

– Det är tufft ibland. Om jag ska vara helt ärlig räddar pengarna oss i december. Det värsta är att båda våra barn också är fördärvade. Manne går Biskops Arnös dramatikerlinje och Maja går musiklinjen på Palmcrantz. Vi brukar samla alla när det orange kuvertet kommer för att de ska förstå vad som väntar. Fast frihet är förstås värt en hel del också.