Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

LT:s kulturpris 2012 till Ola Nilsson för tät trilogi

Trovärdiga glesbygdsskildringar med tyngd och svärta. Ett avskalat, precist och mycket vackert språk. En tät trilogi.

Ola Nilssons röst behövs i den svenska samtidslitteraturen.

Därför får han Länstidningens kulturpris 2012.

En trippel espresso på bordet framför Ola Nilsson i hotellbaren. Vi har stämt träff på Stockholms central, där järnvägsspåren förbinder den norrländska glesbygden och den stora staden: de två världar som hans uppmärksammade trilogi: Hundarna, Änglarna och Kärleken gömmer minnet, utspelar sig i. Det är världar av stor svärta där själen får en stunds vila i ruset. Och i allt det kärva, outtalade och trasiga, ögonblick av samhörighet och en kärlek som blir synlig.

Att få LT:s kulturpris betyder mycket för honom:

– Bortsett från att pengarna gör att jag kan arbeta och köpa presenter, så är det väldigt roligt och hedrande att få ett pris från Jämtland. Min uppväxt i Hammerdal har haft en väldigt stor påverkan på mitt liv och jag hade inte varit den författare jag är om jag hade varit uppväxt någon annanstans. Med det i åtanke är det såklart extra roligt att få ett erkännande hemifrån.

Ola Nilsson föddes i Kiruna och bodde under en stor del av uppväxten i Hammerdal med sin pappa.

– Många som pratar om att de växte upp i någon by berättar hur de bara längtar bort där ifrån, så har jag aldrig känt, säger han.

– Det var väldigt speciellt att växa upp i Hammerdal. Det var liksom fint på något vis. Vi var ett speciellt gäng som växte upp samtidigt.

Föräldrarna skildes när han var liten och han fick flera världar. Bodde växelvis med sin mamma i södra Sverige, bland annat utanför Göteborg. Han lämnade Hammerdal efter att ha hoppat av gymnasiet i Strömsund. Det blev folkhögskola i Storuman i stället, på pappas initiativ.

– Hade jag fått bestämma själv hade jag nog haft en lägenhet på byn och en bil som jag kunde meka med, säger han.

Bilden påminner om den värld som Anders, en av huvudpersonerna i Änglarna, rör sig i. Anders, som förstår allt som rör sig under en motorhuv men inte det som rör sig mellan människor, vilket slutar i katastrof.

Men själv mekade Ola Nilsson inte mycket:

– Som de flesta författare har jag stått bredvid och tittat på och sedan låtsas jag att jag kan det.

Det var när han var 19 eller 20 som han bestämde sig. Han skulle bli författare.

– Då var jag lost, jag visste inte vad jag skulle göra med livet, jag såg ingen poäng alls.

En bok av Torbjörn Säfve om konstnären Ivan Aguèli gav honom en riktning.

– Den var otroligt romantiskt skriven men jag tänkte; att vara konstnär, det är det som är livet.Litteraturen blev hans konstform:

– Jag började med att posera som poet, sedan insåg jag att jag måste skriva också.

Han började med att skriva väldigt dålig poesi. Kunde varken skriva eller stava, men det var väl bara att börja? Poesin blev till prosa men med en poetisk laddning.

– Jag kan känna att jag har en poet i mig som ger sig till känna i min prosa. Jag tänker på mig själv som poet även om jag inte skriver poesi.

Bilder och stämningar är viktigare än berättelser:

– Den riktiga litteraturen behöver ingen berättelse, även om den finns där är det inte den som gör det till litteratur.

Vägen från beslut till debut var lång. Många skulle ha gett upp.

– Att vara författare eller poet har alltid haft mer med skrivande att göra än med att publicera böcker.

När han som 34-åring debuterade på Lena Wikströms Hammerdal förlag med Prosa åren 1995 – 2005 hade han blivit refuserad så många gånger att han slutat skicka in sina manus. Men trots det har han aldrig känt att han saknat läsare.

– Jag har aldrig haft någon känsla av att inte nå ut, även om det bara var till mina vänner.

Han var övertygad om att debutboken bara skulle vara en affär för de närmast sörjande men den började leva sitt eget liv. Nattbete kom ut på samma förlag och sedan bestämde sig Natur och kultur för att ge ut trilogin.

– Egentligen ville jag skriva Kärleken gömmer minnet först men karaktärerna blir helt obegripliga om man inte förstår var de kommer ifrån, säger han.

Han var tvungen att ge en klangbotten till de tre konstnärssjälarna som gjort storstaden till sin men ändå på något sätt fortfarande letar fynd i brandgropen och halsar sprit i källarförrådet i hembyn.

– Innan jag ens kunde börja med Kärleken gömmer minnet måste jag ta tag i byn och vad jag ville med den.

De tre böckerna är tunna i sidor räknat men har mycket hög densitet.

– Jag tycker det är skittråkigt med transportsträckor, jag vill gå rakt på det som är mest intressant.

Han klipper gärna från bild till bild som mellan filmscener och har inga överdrivna krav på en berättelse eller att det ska finnas något att förstå. Texterna utgår från något, en början, en rörelse. Kanske något ur hans eget liv, som varit händelserikt.

– Det är som en sättpotatis, när historien är klar finns en massa nya potatisar, den ursprungliga är bara ett tomt, skrumpet skal.

Samma sak är det med platsen:

– Är man från Hammerdal känner man igen en del, men det finns en poäng i att det är en fiktiv by. Det är inte Hammerdal som är det intressanta. För mig är varje bok ett eget landskap, en egen värld, man förminskar den genom att passa in den i en verklig miljö.

Själv har han, av och till, bott i Stockholm sedan han var 22. Nu bor han i Göteborg men är uppe i huvudstaden några dagar för att undervisa på en skrivarutbildning. Att få författarskapets ekonomiska ekvation att gå ihop är svårt. Han tjänar "mer än poeterna" på sina böcker men kan inte leva på dem.

– Man ska helst ha ett jobb där man tjänar tillräckligt mycket för att kunna jobba deltid. Men det får inte vara för kvalificerat för då har man inte energi över till att skriva. Att jobba som tunnelbaneförare var perfekt, säger han.

Just nu har han ett tvåårigt arbetsstipendium från Författarfonden men LT:s kulturpris gör att han kan skjuta det planerade taxikörkortet på framtiden och koncentrera sig på sin nya roman.

Vad den handlar om och var den utspelar sig vill han inte säga något om:

– Nej, jag vill inte föregå arbetet, säger han bestämt.

Kontinuerligt skriver han också noveller, en färsk finns i senaste numret av tidskriften Provins och i somras sändes en radionovell i P1.

Han skriver gärna på caféer och bibliotek, eller hemma. Alltid för hand första gången:

– Jag tycker om det, det är som att teckna, jag får mer flow och blir mer koncentrerad, jag har alltid varit avundsjuk på konstnärer, säger han.

Fotnot: Prisutdelningen äger rum i Hammerdal i slutet av november. Håll utkik efter kommande annonsering i LT.