Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lovisa Arvidsson: När hatet kommer nära - vem orkar försvara demokratin?

Hédi Fried är besviken och ledsen på Ulf Kristersson (M).

I onsdags valde M-ledaren att träffa Jimmie Åkesson (SD) för ett enskilt möte i riksdagen. Alla tidigare möten har han tackat nej.

Precis som han lovat den 94-åriga förintelseöverlevaren Hédi Fried.

Men inte den här gången.

Om det har att göra med de senaste opinionsmätningarna där SD har vuxit starkt under hösten - mycket på bekostnad av M som backar, kan bara Kristersson själv svara på.

Alldeles oavsett ska Ulf Kristersson under en fika hemma hos Fried inför valet 2018 ha lovat att aldrig ”gå med på något samröre med SD”. 

– Jag förstår inte hur han inte kan se bakom hörnet. Det var det som hände i Tyskland. I början trodde man att ”ja, det kanske är bra att byta nu” och ”han verkar ju hygglig”. Människor är så naiva, säger Hédi Fried när hon i veckan kommenterar Kristersson möte med Åkesson i Dagens Nyheter.

Även socialdemokraterna i riksdagens trafikutskott reagerade på Kristerssons närmanden av SD.

I torsdags spelade de sex socialdemokraterna, med länets riksdagsledamot Anna-Caren Sätherberg i spetsen, in ett filmklipp som kritiserar SD:s politik. Andemeningen är att S står på rätt sida av historien.

När inflytelserika debattörer med många följare delar filmen så vaknar trollen. Och trollsvansen följer.

Sätherberg lade ut filmen på sociala medier och inom ett dygn hade den fått över 200 000 visningar och över 1300 kommentarer. Bara på Sätherbergs twitterkonto.

Det är inga glada, peppande kommentarer. Majoriteten hånar filmen och Socialdemokraternas politik, andra är så hatiska att man blir mörkrädd.

När inflytelserika debattörer med många följare delar filmen så vaknar trollen. Och trollsvansen följer.

Sen går den vidare någon annanstans. Det går fort på sociala medier. Det finns alltid en ny "politiskt korrekt" person att häckla.

Det är sociala mediers baksida.

Vem orkar och vem vågar delta i den offentliga debatten när priset kan bli så högt?

Naturligtvis finns det en "är man med i leken får man leken tåla"-aspekt av det hela. På sociala medier är varje person sin egen publicist. Det finns ingen som tar ansvar för helheten. Det är de flesta väl medvetna om när de delar något på sociala medier.

Men näthat är ett reellt problem. Hat och hot är ett reellt problem.

Och inte sällan går det hand i hand med det polariserande, populistiska samtalsklimat som fått fäste, och som allt mer kommit att forma den politiska dagordningen.

För ett populistiskt parti som vill avskaffa demokratin och de mänskliga rättigheterna i grundlagen räcker det med enkel majoritet, över 50 procent, vid två riksdagsbeslut.

Här har vi två centrala problem.

För det första: Grejen med den liberala demokratin är att vi måste tolerera även den som vill förstöra demokratin. Det är en del av yttrandefriheten. Men för att demokratin som vi känner den ska fungera så krävs det att folk är beredda att delta i den.

Vem orkar och vem vågar delta i den offentliga debatten när priset kan bli så högt? När hat och hot till slut pyser ut den kraft som man en gång gick in i politiken eller det offentliga samtalet med?

Det andra problemet är att hotet mot vår demokrati är på riktigt. Det finns ingen magisk garanti för att den liberala demokratin är intakt i framtiden eller att Sverige är immunt mot en utveckling som exempelvis liknar Polens.

För ett populistiskt parti som vill avskaffa demokratin och de mänskliga rättigheterna i grundlagen räcker det med enkel majoritet, över 50 procent, vid två riksdagsbeslut. Först efter ett ordinarie riksdagsval och sedan efter ett extraval. Det säger juristen Stellan Gärde, som arbetat som ombud i 35 år i svenska domstolar och EU-domstolen, till tidningen Folkhögskolan.

Tillbaka till Hédi Frieds ord: Vi ska inte vara naiva.