Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lovisa Arvidsson: Brexitavtalet är signerat men Storbritannien riskerar fortfarande att krascha ut ur EU

Annons

Äntligen ligger ett 585 sidor långt utträdesavtal mellan Storbritannien och EU på bordet, signerat av alla berörda parter. Det betyder däremot inte att det finns ett avtal.

Långt därifrån.

Storbritanniens premiärminister Theresa May har den största pucken att klara av på hemmaplan. Brexitavtalet måste godkännas av det brittiska parlamentet i december, något som försvåras av att hon lyckats göra både brexitförespråkarna och brexitmotståndarna förbannade. Vissa tycker avtalet är för tamt, andra för hårt. Men mest av allt handlar det om ett missnöje över att May inte fått EU att gå med på att låta Storbritannien plocka russinen ur kakan.

Hur Storbritanniens framtida relation med EU skulle se ut var knappast något som bekymrade den förre premiärministern David Cameron när han, i ett försök att ena det konservativa partiet i Europafrågan, utlyste folkomröstning om EU-medlemskapet.

Idag är det inte bara ett delat parti utan ett delat land. Ingen, förutom May själv och EU:s stats- och regeringschefer som i söndags godkände avtalet, är nöjda.

Allra minst nordirländarna, vars stöd från de tio parlamentsledamöterna i nordirländska unionistpartiet DUP, May är helt beroende av i omröstningen i parlamentet.

Det har gått 20 år sedan Långfredagsavtalet satte punkt för konflikten på Nordirland. Fortfarande går en stor del av säkerhetstjänsten MI5:s resurser till att hålla säkerhetsläget i schack i regionen. Nordirländarna lever med en ytterst skör fred.

Och deras politiker i parlamentet i London gör vad de kan för att skydda den.

Brexit aktiverar minnet av decenniers blodig konflikt när Storbritanniens utträde ur EU tvingar fram en ny gräns mellan EU-medlemmen Irland och brittiska Nordirland.

En alltför tydlig gräns riskerar att riva plåstret av de sår som aldrig riktigt läkt, som ständigt riskerar att inflammeras. Det är just därför gränsen på Nordirland har varit en av de största låsningarna i de långdragna brexitförhandlingarna i Bryssel.

Det nu godkända utträdesavtalet innefattar en övergångsperiod fram till årsskiftet 2020-2021, då EU-regler fortsätter att gälla medan nya avtal om den framtida relationen förhandlas fram. Detta för att göra övergången så smärtfri som möjligt för företag och privatpersoner.

För Nordirlands del finns det i utträdesavtalet en reservplan för att förhindra att nya gränskontroller införs mellan Nordirland och EU-medlemmen Irland. Detta ska säkras genom en tullunion mellan EU och Storbritannien, där Nordirland ska följa EU-krav för den inre marknaden på varor.

Men de nordirländska DUP-parlamentsledamöterna är inte nöjda. I en budgetomröstning i parlamentet förra veckan markerade de mot May genom att inte backa hennes budgetförslag. En påminnelse om hur svårt det är för May att få majoriteten av det brittiska underhuset med sig. Och med det genomförandet av Brexit.

Alternativet vore att Storbritannien kraschade ut ur EU i mars 2019.

Det vore det mest olyckliga scenariot men just nu ser det onekligen ut som det mest troliga. May saknar den majoritet hon behöver.

Långfredagsavtalet slöts 1998 efter tre decenniers våldsam konflikt på Nordirland. EU:s gemensamma regler och handel över, vad som tidigare var en livsfarlig gräns med prickskyttar men nu är en osynlig gräns i ett vackert grönt landskap, har bidragit till freden sedan dess.

Idag är det britternas utträde ur EU som både riskerar freden på Nordirland och Storbritanniens ekonomiska och politiska stabilitet.