Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Loretta Lux

/

Den tyska konstnären Loretta Lux fotograferar nästan enbart barn. Vackra barn, med onaturligt stora ögon, alabasterblek hy och ett inåtvänt uttryck.
Med datorns och penselns hjälp skapar hon en egen bildvärld där barndomens förlorade oskuld återerövras.

Annons

Loretta Lux är liten och mörkhårig, med ögonfransar som långa spindelben. Lika vacker som barnen hon porträtterar – men inte alls villig att själv bli fotograferad.

– Vi vuxna är så medvetna om kameran. Jag upplever det som att jag är helt utlämnad åt fotografen, ibland är det nästan som ett övergrepp att bli fotograferad. Barn däremot har inga förväntningar om hur de ska se ut på bild och de har mycket roligare när de poserar, säger hon.

Därför blir det inga nytagna bilder på Loretta Lux när hon besöker den stora utställning på Kulturhuset i Stockholm som invigs den 28 februari. I stället får vi nöja oss med ett av hennes självporträtt – en bild som är lika minutiöst bearbetad som hennes karaktäristiska porträtt av barn. Lux använder fotografiet som grund, lägger till en målad bakgrund och manipulerar sedan bilden i datorn.

– Jag lägger nog ned minst tid på själva fotograferandet, en fotosession tar ett par timmar. Det är arbetet framför datorn som tar mest tid.

Nio år har hon lagt ned på sin fotoserie. Att Loretta Lux började använda barn som modeller var mest en slump, hon var för blyg för att be vuxna främlingar ställa upp framför kameran, säger hon med ett generat leende. I stället fotograferade hon vänners barn och upptäckte att hon hade lätt för att interagera med dem.

I datorn ändrade hon små, små detaljer i deras utseenden, gav dem rådjursstora ögon eller lät huvudena bli aningen större i förhållande till deras kroppar.

– Det känns ibland som om jag delar upp världen i två delar med mina bilder. Den ena delen tycker att bilderna är fantastiskt vackra och ser inga spänningar i dem. Den andra blir skrämd av dem, konstaterar Loretta Lux.

Det är precis det motsatsförhållandet hon är ute efter i sitt konstnärskap. Skulle hon bara ha strävat efter en vacker yta hade bilderna kunnat avfärdas som innehållslös kitsch. Men den vaga känsla av obehag som många upplever när de ser hennes bilder markerar vad Loretta Lux är ute efter att skildra i sin fotosvit.

– Det tragiska är att barndomen aldrig kan upprepas. Vi längtar efter att få vända åter till en tid då allt var som det borde vara, då vi inte var medvetna om sådant som kriser eller miljöförstöring. Men barndomen är ett tillstånd man aldrig kan återvända till.

Om sin egen barndom säger hon inte särskilt mycket. Loretta Lux är en sorts artistnamn, ett namn hon tog precis innan hon slog igenom som konstnär. Hon är född och uppvuxen i det forna DDR och introducerades för konst av sina morföräldrar som nästan varje helg tog med henne på museer i Dresden. Där fattade hon tycke för konstnärer som Vélasquez, Bronzino, Caspar David Friedrich och Philip Otto Runge.

Precis som de gamla mästarna tar Loretta Lux lång tid på sig med sina alster. Under ett år kanske hon gör tre till fem färdiga bilder. Att skapa tillräckligt många verk för att de ska räcka till en hel konstutställning tar henne ett decennium, säger hon med en liten grimas.

– Men även om jag bara hade lyckats göra två bilder under min livstid så hade det räckt – bara de varit bra. Att göra en bild om dagen, eller en bild på tio år spelar ingen roll för mig.

Mer läsning

Annons