Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Löpträningen är som mjölken i mitt kaffe

Annons

Jag gillar att göra det när det är mörkt. Helst ensam, men ibland är det okej med sällskap, det kan dock inte vara vem som helst som stånkar bredvid. Allra bästa följeslagaren är musiken, den ska vara rytmisk och det gäller att ha hög volym. Så hög att man inte kan höra sina egna ansträngda andetag, för gör man det är det kört. Hör man att man är trött, känner man sig trött.

Byxorna ska vara tajta och glansiga, skorna bekväma. Det gör inget om det regnar. Att springa, jag gillar det! Det är något klichéartat meditativt över det hela men det går inte att komma ifrån – löpträningen är som mjölken i mitt kaffe; jag kan klara mig utan, men om jag får välja så, ja – ni fattar. Jag drömmer om att springa halvmaror och terränglopp med lätta steg. Att gå i mål på supersnabba tider, jag vill bara springa, springa, springa.

Än så länge klarar jag en mil, inte med bravur, men fem kilometer går ganska fort. Varje löptur avslutas med något som närmast kan liknas vid eufori. Alla lyckans hormoner dansar samba i kroppen och svettiga jag känner mig oövervinnerlig. Och visst är det då konstigt, att jag inte sprungit ett steg på två veckor. Det är det där livet, som envisas med att komma emellan mig och löparskorna.

Förra veckan hade jag, med lite vettig prioritering, faktiskt kunnat springa några rundor. Men det blev liksom inte av, det var middagar hit och vinglas dit. Jobb här och vänner där. Något jag ångrar bittert nu, för den här veckan har det verkligen inte gått. Jag har nämligen börjat på nytt jobb och snittar fjortontimmarspass varje dag.

De tio timmar som är kvar av dygnet efter avslutat arbete m-å-s-t-e ägnas åt annat än att sätta den ena foten framför den andra; min man till exempel – honom vill jag träffa, och vårt barn, min hygien ska skötas (tro mig, det är svårt att hinna duscha när man jobbar så mycket), matintag måste göras och så vidare. Löpningen blir därmed lidande. Jag blir lidande. För jag känner ju att jag mår bra av det där. Att jag saknar den där sköna känslan som sköljer över en då lurarna åker i öronen och skorna knyts med en alldeles perfekt åtdragning.

Är faktiskt lite rädd att jag ska tappa suget. För så är det ju faktiskt, det är inte alltid det känns kul innan själva passet. Men efter, sweet Mary and Josef, efter… och det är den där sköna efterkänslan som gör att jag vill ut igen. Och igen. Och får jag inte efterkänslan kanske jag tacklar av.

Den är rätt ny, den här romansen, bara ett par månader gammal och jag är rädd att den är skör. Rädd att förtrollningen bryts om jag inte vårdar relationen. Jag. Måste. Springa.