Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lönesänkarna: Så klär man propaganda i myndighetskläder

Artikel 1 av 1
Sänkta ingångslöner
Visa alla artiklar

Annons

"Lägre löner gav fler jobb". Så löd rubriken på en nyhet som gick runt i medierna i torsdags. En ny rapport visade att Tysklands låga arbetslöshet beror på stor lönespridning och låga löner. Något för Sverige att ta efter, var det underförstådda budskapet.Rapporten kom från Arbetsmarknadsekonomiska rådet, AER. En trovärdig källa. Oberoende förstås. Eller?

Rådet instiftades av Svenskt Näringsliv förra året. Uppdraget: att analysera hur lönebildningen och arbetsrätten påverkar arbetsmarknaden. Ordförande blev professor Lars Calmfors, en av landets mest inflytelserika ekonomer, tidigare ordförande i Finanspolitiska rådet.

När Svenskt Näringsliv presenterade AER för pressen tryckte de hårt på att Calmfors och hans medarbetare ska arbeta helt oberoende av uppdragsgivaren. "Vi är fullt medvetna om att rådet kan komma till slutsatser som ifrågasätter organisationens ståndpunkter", sade chefsekonomen Ann Öberg. Lars Calmfors underströk att oberoendet var en förutsättning för att han skulle ta uppdraget, och lovade att "inte skygga för sådant som kan bli kontroversiellt".

Det lät ju bra. Men är Svenskt Näringsliv så öppna och vidsynta som de säger? Lars Calmfors är inte en ekonom som utan vidare kan placeras in på högervänsterskalan. Han vill exempelvis sänka ingångslönerna, men höja skatten på vissa typer av kapital, och han har retat borgerligheten genom att föreslå att fastighetsskatten ska återinföras. Sådana förslag ville förstås inte Svenskt Näringsliv förknippas med.

Frågan var, hur skulle de komma åt Calmfors attraktiva sida, lönesänkarsidan, och samtidigt ge honom fria händer? Det fanns en lösning. Genom att begränsa AER:s uppdrag till att bara gälla lönebildning, arbetsrätt och arbetsmarknadspolitik, med fokus på "svaga gruppers övergång till reguljär sysselsättning" (läs "sänkta trösklar till arbetsmarknaden") försäkrade sig Svenskt Näringsliv om att inte få "sådant som kan bli kontroversiellt" i knät.

Man kan säga att de gjorde beställningen så smal att de visste på förhand vad de skulle få.

En röd tråd i Calmfors karriär är nämligen hans oförtröttliga kamp för lägre löner. I decennier har han visat att han delar arbetsgivarnas åsikt att svenska ingångslöner är för höga.

Tidningen ETC gjorde för ett par år sedan en genomgång av hans debattartiklar från 1970-talet och framåt. Oavsett konjunktur och arbetslöshetssiffror har han upprepat samma budskap. Redan 1991, när arbetslösheten låg på 3,9 procent, skrev han debattartiklar om att vi måste sänka lönerna för att rädda jobben.

25 år senare upprepar han sin tes, nu som ordförande i AER.

Kan politisk propaganda bedrivas på ett smartare sätt? En arbetsgivarorganisation anlitar en känd ekonom och ger honom "fria händer" - men bara på det lilla utrymme som krävs för att han ska leverera.

Man kan nästan höra hur orden föll när idén kläcktes i sammanträdesrummet på centrala Östermalm: "Det är nu eller aldrig som gäller om vi ska få igenom våra krav på lägre löner. Vi behöver personer med kredd som kan ge trovärdighet åt våra argument. Vi skapar något som ser ut som en myndighet, typ Finanspolitiska rådet. Vad sägs om ett arbetsmarknadsekonomiskt råd? Vi kan kalla det... AER!"