Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Löjligt om svenska truppförstärkningar

Häromdagen avslutade Nederländerna sitt militära engagemang i Afghanistan. Nästa år det Kanadas tur att lämna landet.

Annons

 I Storbritannien pressas premiärminister Cameron om att sätta ett slutdatum. När president Obama förra året aviserade en truppförstärkning meddelade han samtidigt att det finns en plan för ett amerikansk tillbakadragande. Så här låter det i land efter land. Förutom i Sverige. I går berättade fyra borgerliga riksdagspolitiker att regeringen tvärtom är beredd att sända fler soldater till kriget.

Motivet till utspelet är förstås att sätta press och ytterligare så split inom oppositionen. Borgerligheten visar enad front medan de rödgröna framstår som handlingsoförmögna. Att göra inrikespolitik av Afghanistan är bara löjligt. Sverige är nämligen helt beroende av hur de stora länderna agerar i frågan. Den dagen Obama, Cameron, Sarkozy och Merkel bestämmer sig för storskalig reträtt har vi bara ett val och det är att lydigt följa efter. Ty detta är inte Sveriges utan stormakternas krig. Vi är en aktör på marginalen, vår numerära insats är en droppe i havet (500 personer) sett till det totala antalet utländska trupper (150 000 personer). Att i den inrikespolitiska debatten försöka ge sken av något annat är just bara löjligt.

När andra länder diskuterar eller rent av planerar ett tillbakadragande pratar alltså borgerligheten om att förstärka. Hur är det möjligt att komma till sådana skilda slutsatser? Vi är ju alla insyltade i samma misslyckade krig. Som sagt, Afghanistan har blivit en arena för inrikespolitisk pajkastning, det är inte den blodiga verkligheten på marken som dominerar debatten utan småaktiga försök att vinna poänger i väljaropinionen.

Nu väntar alla på att de rödgröna ska komma med ett besked om Afghanistan. Att Socialdemokraterna kommer att ompröva sitt stöd för insatsen förefaller långsökt. Mona Sahlin är nyligen hemkommen från krigsskådeplatsen och synes inte ha ändrat ståndpunkt. Enda beskedet är att S ansluter sig till den internationella överenskommelse som säger att afghanerna ska ta över kontrollen av sitt land 2014. Att Sverige i ytterligare fyra år ska backa upp ett moraliskt förkastligt krig är oacceptabelt. Allra helst om det blir ett maktskifte i höst.