Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

LO Rindbergs tio tips på intressanta läsupplevelser till julklappssäcken

En strid ström av nya böcker har även denna säsong sköljt upp på bokhandelsdiskarna. Här återfinns många intressanta författarnamn och angelägna böcker som söker sina läsare. Om du är på jakt efter läsupplevelser att ge bort i julklapp så kan LO Rindberg ge några värdefulla tips i nedanstående urval från den gångna bokhösten.

Annons

Per olov ENQUIST är en av våra mest produktiva och internationellt framgångsrika författare och dramatiker. I höst har han givit ut en drygt 500-sidig självbiografisk roman med titeln ”Ett annat liv”(Norstedts), som belönats med Augustpriset och blivit en riktig bästsäljare.

Det är en stark och smärtsamt självutlämnande memoarbok, där författaren berättar om sitt liv från vaggan i Hjoggböle i det inre av Västerbotten till stora triumfer som firad romanförfattare och uppburen dramatiker runt om i världen.

Men också med många mörkare inslag i livsväven; en obönhörligt framväxande personlig kris mitt uppe i framgången, en uppgivenhet i alkoholism och slutligen en mödosam, men konstnärligt övertygande återkomst som författare.

Det här är en bok om man läser med stigande sympati för en författare som oförbehållsamt låter läsaren ta del av sitt livs både ljusa ögonblick och mörka hemligheter.

Och det är förstås en njutning att läsa en rakbladsvass stilist som Enquist, därtill en mycket driven berättare.

 

CARL JOHAN DE GEER är en annan av höstens memoarförfattare, som i boken ”Jakten mot nollpunkten – En roman om mig själv” (Bonniers) berättar om sitt stökiga, upproriska, kreativa konstnärsliv.

Carl Johan de Geer var den unge baron, med adliga rötter i 1600-talet, som växte upp på ett slott, umgicks i hovkretsar och som diplomatson flyttade runt mellan världsstäderna, innan han gjorde uppror och påbörjade vad hans högadliga släkt ansåg och fortfarande anser vara en klassresa neråt mot avgrunden.

Utan tvekan har baronen levt ett kaotiskt liv både som privatperson, konstnär, filmare och författare.

 ”Jakten mot nollpunkten” är en av de roligaste självbiografier jag läst på länge. Respektlös, upprorisk, humoristisk och faktiskt ett mycket intressant tidsdokument från de vänsterpolitiska upprorens 60- och 70-tal.

 

CARL-GÖRAN EKERWALDS ”Tabula rasa – Fragment av ett liv” (Norstedts) är den tredje memoarboken ur höstens bokskörd, som jag vill tipsa om. Det är en fortsättning på Ekerwalds tidigare utgivna memoar ”Skogvaktarens pojke”, som kom ut 2002.

Med sedvanligt gott humör, underfundig humor, men nu också spetsat med en smula vemod, berättar här den 85-årige, men ytterst vitale författaren om sitt liv, sitt författarskap, sina boplatser under årens lopp, om familj, vänner och husgudar på Parnassen.

Det är en livfull memoarbok med många gamla, kära bekanta, som vi jämtar gärna läser om och umgås med under Ekerwalds sedvanligt spirituella värdskap.

DORIS LESSING, fjolårets Nobelpristagare i litteratur, som Nobelkomittén betecknat som ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”, har i boken ”Alfred och Emily” (Forum) porträtterat sina föräldrar Alfred Taylor och Emily McVeagh. Boken består av två delar, dels en kortroman, där Lessing ger sina föräldrar ett liv, som hon önskar att de hade fått uppleva, dels en beskrivning av hur deras liv gestaltade sig i verkligheten. En ovanlig romankonstruktion således av den snart 90-åriga författarinnan, fortfarande flitigt verksam, lätt irriterad över att uppståndelsen kring Nobelpriset tagit så mycket tid från hennes skrivande . . .

Lessing skildrar det koloniala mellankrigslivet i Sydrhodesia, där sjukdomar, tidigare brutala upplevelser och till sist ensamhet och bitterhet knäcker föräldrarna. Det är en roman av en av våra stora berättare och den är fylld av starka känslor om människor från en svunnen kolonial epok.

WOLE SOYINKA var den förste afrikan som 1986 tilldelades Nobelpriset i litteratur och han har ett mycket omfattande författarskap bakom sig. Han är bosatt i Nigeria, där han också varit verksam som kritiker, skådespelare och litteraturprofessor. I boken ”Du måste ge dig av i gryningen” (Wahlström & Widstrand), en riktig tegelsten på drygt 600 sidor, fortsätter Soyinka den självbiografiska berättelse han inledde med ”Aké – barndomsåren”.

Här skildrar han sitt många gånger stormiga vuxenliv, hur han kämpat för demokratin i sitt land, fängslats, tvingats i exil och återkommit för att gäcka diktaturen och trotsa censuren.

Det är en livsberättelse full av dramatiska inslag men även humoristiska upptåg av en fascinerande berättare och språkkonstnär.

 

JOYCE CAROL OATES, hur länge ska Svenska Akademien kunna stå emot denna eviga Nobelpriskandidat? Är hon alltför produktiv, undrar vi, som gärna skulle vilja se henne prisbelönad och som varje år, ibland ett par gånger om året, får läsa ännu en ny bok av henne.

I höst har ”Dödgrävarens dotter” (Bonniers) utkommit i svensk språkdräkt av Ulla Danielsson. Det är en 600-sidig krönika om den tysk-judiska familjen Schwart, som i slutet av 30-talet anländer till USA på flykt undan nazisterna. I New Yorks hamn föds den flicka, som ska bli författarinnans farmor och vilken denna både grandiosa och skakande skildring är tillägnad.

En realistisk berättelse från en svunnen tid, som djupt griper läsaren.

Ännu en bok av Joyce Carol Oates som skulle kunna motivera ett Nobelpris.

  ANTONIO LÓBO ANTUNES har heller inte fått Nobelpriset, men borde kanske ha fått det, eller åtminstone fått dela det med sin landsman José Saramago 1998. Portugisen Lobo Antunes har i många av sina romaner levandegjort människoöden i hemstaden Lissabon och han har skildrat den portugisiska kolonialismens alla våldsamma följder. Av hans författarskap finns drygt tiotalet romaner översatta till svenska, faktiskt fler än av landsmannen Saramago.

Hans senaste stora roman heter ”Jag ska älska en sten” (Forum) och återger på en flödande och nyansrik prosa en hemlig kärlekshistoria, som utspelar sig under ett halvt sekels tid.

Huvudpersonerna avlöser varandra som berättare med historier av både vardaglig och annorlunda karaktär, men alltid med den speciella lyster som Lobo Antunes förlänar sina berättelser.

 

ORHAN PAMUK har däremot fått det åtråvärda priset så sent som 2006. Hans senare romaner översattes snabbt till svenska, men först nu kommer hans debutroman ”Herr Cevdet och hans söner” (Norstedts) i svensk översättning. I denna debutroman från 1982, där författaren alldeles uppenbart inspirerats av Thomas Mann och hans släktkrönika Buddenbrocks, följer Pamuk en turkisk familj i tre generationer. Till stora delar är det sin egen familjs öden och äventyr han livfullt skildrar samtidigt som han ger ett panorama över Turkiets 1900-talshistoria med dramatiska händelser som den revolution som förebådar republiken. Kemal Atatürks modernisering av det efterblivna landet och ouvertyren till en militärkupp.

En Buddenbrocks på turkiska alltså, med miljonstaden Istanbuls många exotiska miljöer och ett myllrande rikt och färgstarkt persongalleri.

PER WÄSTBERG är en nästan osannolikt produktiv författare; hans verksförteckning omfattar närmare sjuttiotalet böcker.

Mitt i utgivningen av en imponerande självbiografisk svit har han också samlat sig till en biografisk roman om den yngste av Carl von Linnés lärjungar, Anders Sparrman, som med kapten Cook seglade mot Sydpolen och som under flera år utforskade och kartlade Sydafrikas natur och landskap.

Sparrman, född 1748 och prästson från Uppland, nådde tidigt världsberömmelse som upptäcktsresande och vetenskapsman, men slutade som fattigläkare i Stockholm  och dog slutligen totalt bortglömd.

Men Per Wästberg har rekonstruerat hans liv och forskning i den intressanta boken ”Anders Sparrmans resa” (Wahlström & Widstrand). Ibland har fantasin fått ersätta dokumenten när sådana fattats, och det har förstås inte gjort porträttet av denne mångsysslare och äventyrare mindre blodfullt och vitalt.

GÖRAN GREIDER är inte bara en ovanligt alert politisk kommentator, han är också en diktare med enastående språklig energi. Hittills har han vid sidan av sitt journalistiska värv givit ut sju diktsamlingar, men också intresserat sig för andras författarskap.

I höst har Greider givit ut en bok om diktarkollegan Dan Andersson. ”Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke” (Bonniers), där han velat tränga förbi myten Dan Andersson och genom nära textgranskning samt studier av Dan Anderssons brev och samtid, försökt fånga en sannare bild av den mytomspunne diktaren.

Den bilden har i varje fall blivit mycket personlig, speglad som den är genom Greiders egen personlighet. 

Mer läsning

Annons