Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ljungen Närbibliotek

/
  • Två av Kälarnebygdens stoltheter, bragdguldvinnarna Henry Kälarne och Gunder Hägg. Den tredje var Alfred Dahlqvist.

Ljungen närbibliotek har gästats av Peter Frändén, väl känd som lärare och skoladministratör. Kanske inte lika känd som genuint historiskt intresserad och kunnig med tonvikt på folklivsforskning.

Annons

Såväl pedagogen som etnologen var i full aktion när Frändén berättade om sin hembygd i Kälarne med omnejd.

Mellan de två stora lederna från Sundsvallskusten upp till centrala Jämtland, i väster längs Ljungan och sjöarna och i öster längs Indalsälven, fanns det i början av 1800-talet skog i ofantliga mängder och knappast någon befolkning. Små karga byar i Håsjö och Hällesjö socknar utspridda i det väldiga skogshavet med totalt några 100-tal invånare.

Fram emot mitten av 1800-talet började timret från skogen efterfrågas och stiga i värde och det mesta kom i händerna på skogsbolag från kusttrakten. Arbetare kom ända från Småland för att få ner och få fram skogen till flottleder och sågverk. Och rallarna kom med järnvägen. Vid mitten av 1930-talet hade de ursprungliga 100-talen blivit ca 6000 personer.

Föreningslivet blomstrade genom frikyrkan, arbetarrörelsen och idrotten. Det tidvis kraftiga alkoholbruket motades genom tillväxten av kraftfulla nykterhetsorganisationer.

Men det var skogen som bar upp hela utvecklingen. Människor och hästar slet till bristningsgränsen i oländig och snörik terräng för att få ner stockarna till Gastsjön.

Då kom bröderna ingenjörerna Widegren som läst om hur man i Amerika byggde järnvägar med träräls för att forsla fram timret. I början 1920-talet byggdes en ca 8 km lång bana av delvis kantsågade timmerstockar För att utjämna nivåskillnader.blev banan på sina ställen uppstolpad till 4 meter!. Ett lok specialbyggdes för att dra de 3-4 tungt lastade vagnarna. Och jo – det fungerade – så där. Loket var i klenaste laget och banan slets fort ut. Loket liggande omkullvält vid sidan av banan var en inte alltför ovanlig syn.

Mot slutet av 1920-talet var träbanans tid ute. Det vackra motivet var att den var alltför osäker men det verkliga var nog att i stort sett all skog inom rimligt avstånd tagits ut.

Så var skogens storhetstid som arbetsplats för otaliga män över. Traktorer och dumprar, lastbilar och tåg tog över fram- och utforsling av den skog som var kvar.

Befolkningskurvan vände nedåt och där är slutet inte sett än.

Men kraftkarlarna i skogen lämnade sina spår. Det finns bara en bygd i landet som fostrat tre mottagare i följd av Svenska Dagbladets Guldmedalj (Bragdguldet)

Henry Kälarne 1940, Alfred Dahlquist 1941 och Gunder Hägg 1942!

Frändéns engagerade berättelse mottogs med varma applåder.

Och naturligtvis fick han gaget, föreningens speciella föreläsarpenna, av ordföranden Marianne Stålberg.

Mer läsning

Annons