Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ljungå – en brukshistoria och dess många pionjärer

Recension: Ljungå. Med och utan Staafar
Av Bengt Brügge
(Stafska släktföreningen)

Annons

Tretton mil från Östersund, sju mil från Sundsvall, längs väg 320 i Bräcke kommun ligger Ljungå, idag en slumrande idyll, för 150 år sedan en larmande expansiv bruksmiljö med exportsåg, jordbruk, herrgårdsbyggnad och bostäder för tjugotalet familjer.

Men fortfarande några decennier in på 1700-talet var detta en obebodd trakt och först under senare delen av 1870-talet byggdes en landsväg från Hällesjö till Ljungå. Det var uppförandet av den första sågkvarnen som fick Ljungå att dra till sig driftigt folk och en brukshistoria tog sin början.

Om detta har hembygdsforskaren och militärhistorikern Bengt Brügge, själv med rötter i den Staafska släkt, som länge bebodde Karlsgårdsbodarna i Ljungå, givit ut en bildskrift med historiska bilder och korta, informativa texter.

I Ljungå residerar från 1780 fram till 1830-talet Lilliesköldarna, en officerssläkt, som lämnat Jämtlands regemente för att bli delägare och ledare i en framtidsbransch som sågverksindustrin. Brügge tecknar porträtt av Lilliesköldarna, far och två söner, liksom av herrgårdsfrun på Ljungå. För herrgård uppförs det här, med fjorton rum. Här ska senare den driftige förvaltaren Lars Flygt flytta in med sin stora familj för att framsynt driva Ljungå Bruk med sin såg, sina skogar och jordbruk på skogsbolaget Skönviks uppdrag.

En annan stor familj med tretton barn uppodlar samtidigt hemmanet Harbäcken i Ljungå. Carl Olof Staaf (1832 -1909) från Harbäcken är själv son till dragonen Pehr Olofsson Dagg, vars torp i sinom tid ska bli del av fältjägarnas historia i Östersund och efter regementets nedläggning flyttat och återuppfört på Jamtli.

Här knyter alltså Bengt Brügge ihop både Ljungås och sin egen historia i den militära museibyggnad som han tidigare ambitiöst engagerat sig i. Men innan Daggtorpets historia redovisats har han också berättat om livet under Ljungås storhetstid, om alla byggnader och bruksminnen från byn, om Trollslottet och ångbåtarna på Holmsjön.

Idag finns det inte mycket kvar som minner om storhetstiden i Ljungå. 1958 valde SCA att flytta från Ljungå till Hällesjö, en händelse som klart markerar slutet på Ljungå bruks historia. Och sedan dess har eldsvådor och annat gjort sitt för att sopa igen spåren av en stolt brukshistoria.

Men Ljungå kapell, uppfört 1907-1909, lyser i alla fall välbevarat i verkligheten som på omslaget till Bengt Brügges dokumentation och hyllningsskrift till pionjärerna i Ljungå.

LO Rindberg