Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livsbejakande humorist

/
  • Emil Jensen besökte under gårdagen Storsjöteatern med en föreställning som inte nöjde sig med att roa publiken, utan som även tog anspråk på sorgbearbetning och rädslehantering.Foto: Peter Westrup

Mitt eget första möte med Emil Jensen var för drygt fem år sedan, under poesitävlingen Borås Open.

Annons

På en minimal scen i ett bibliotek läste Jensen dikter om låtsaskompisar inför 30 lyriska åskådare, varav drygt hälften förmodligen själva var poeter. När jag så återser honom ännu en gång är jag inte förvånad över att han lyckas fylla en hel teatersalong, tvärtom, han är född scentalang.

Det mest påtagliga av vad som hänt sedan jag först såg honom är att akten har utökats, både i gällande känslospektrum och scenkonst.

Aftonen inleddes med Jensen skådespelandes som sin egen livscoach och agent. Med globaliseringshumor och Svenssonproblemsfixering lyckas han ta ett fast grepp om den varierade publiken. Med Stockholmsdialekt och överflödiga glasögon lyckas han maskera sig själv förvånansvärt bra.

När han sedan spelar glassbilens temamelodi i moll och börjar prata om döden så börjar föreställningen att anta en långt mer seriös ställning, som Emil Jensen kanske själv hade sagt; liggnertragik.

Visdomsord om livet och döden följer i den aningen existensiella föreställningen; Jensen förklarar att livet inte är en win-win eller lose-lose situation, utan snarare en strange-strange situation där man trots motgångar inte kan få nog av livet.

Förutom sin förmåga att orera filosofiskt och komiskt så är han även en tillräcklig pianist och en mer än tillräcklig gitarrist. ”Ghana mot Italien”, ”Så får du mig ändå” och en svensköversatt akustisk version av Michael Jacksons ”Beat it” är några stycken som spelas när Emil engagerat dansar mellan sitt instrumentförråd på piano, gitarr, melodika och kalimba.

Han lyckas till och med att få publiken i gungning med nödrimsrap på ”tv-präst”-manéer kompad av ett beat som hämtats ur nittiotalets fånigaste hiphop.

Ämnesvalet ”livet och döden” till trots, lyckas Jensen vara obotlig tröstande och optimistisk. Alltid med en smart poäng i slutet av andetaget. Som exempelvis:

– Kärlek är en av de få saker här i världen som är lättare gjort än sagt.

Även om Jensens föreställning ibland kan kännas lite repeterad (mest i ståuppkomikdelen) så kvarstår att han bjuder på mer tänkbarheter och vackra ord än någon annan scenartist i Sverige. Genom att vara unikt duktig på en väldigt attraherande samling talager lyckas Emil Jensen få den en och en halv timma långa föreställningen att kännas kärnfull, upplyftande och personlig.

Mer läsning

Annons