Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livfulla och personliga spelmansporträtt

/

Annons

Tänk så roligt att kunna spela fiol… Så brukar det låta, precis som om det vore något gudagivet. Hur är det då? Är spelmannen/kvinnan en länk i en familjetradition eller är han/hon en blixt från klar himmel i sin omgivning?

Det är en fråga man får svar på i Ylva Norrmans och Ulla Wesslings bok med porträtt av tjugofyra nutida fiolspelande folkmusiker mitt i Jämtland.

De har begränsat sig till Krokom, Strömsund och Östersund och menar att det är mitt i Jämtland. Kanske har de valt dessa kommuner för att inte missa speciella spelmän? Berg-Åsarna-Oviken är självklart lika spelmanstätt och ”mitt i Jämtland” men man får betrakta projektet som en puff framåt för folkmusikintresset som kan följas av fler dokumentationer.

Majoriteten av de intervjuade är i 50-60-årsåldern, en är 80 och några runt 30 år. Lika många kvinnor som män. De flesta har olika former av utbildning i musik men spelar folkmusik på gehör. ”Det var skönt att kasta noterna ...”, ”folkmusiken räddade mitt fiolspel ...”.

Sju lever på att spela fiol professionellt, då i första hand som musiklärare med folkmusiken som bisyssla.  Någon anställning för en spelman existerar inte men två anger som försörjning ”musikant” respektive ”spelar fiol”. Där handlar det om passion. Många har spelmän i släkten och fullföljer en tradition men en hel del har lärt sig grunderna i kommunala musikskolan och vid någon tidpunkt fått en kick av folkmusiken. Sen är de fast. Att känslan och spelglädjen är viktigare än teknik och stråkföring går som en röd tråd genom intervjuerna.

Lusten till musik har de alla förmedlat till sina barn som utan undantag hanterar instrument och befinner sig i olika former av musikutbildning. Det spelas i familjer, spelmanslag, grupper och på kurser.

Roliga minnen handlar ofta om galna spelningar på stämmor, resor ute i världen och umgänget med ”gubbarna”, de beundrade gamla traditionsbärarna som spelade Lappnils- och Rapp-polskor suveränt utan formell skolning. Nu är de alla döda och bokens spelmän av båda könen är arvtagarna. Den västjämtska traditionens ursprung är norsk och många jämtspelmän redovisar norrmän som sina starkaste förebilder.

Texten är till stor del direkta citat ur intervjuerna, vilket gör porträtten livfulla och personliga. Spelmännen är hejare på att skapa nya ord. Vad sägs om ”oinsiktsfull” och ”kärleksglädjeinspirerat”?

Flera vittnar om ”flow”, tillståndet då tid och rum försvinner. Musiken beskrivs poetiskt som ”luft, rymd, ljus och tystnad.”

En verkligt filosofisk spelman upplever kommunikation med universum. ”Allt lyssnar, träden ... allt.”

Så stort kan det bli fast det började med Baka, baka kaka som någon berättade.

En cd-skiva med inspelade favoritlåtar kompletterar bilden och gör boken värdefull som tidsdokument.   

Mer läsning

Annons