Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Livet skevar emellanåt, då tar jag skatan vid handen"

Högtidsklädd som inför Nobelfesten, skimrar som ett norrsken, skrattar hest på fornnordiska, liknar en deputerad i det engelska överhuset, skörtet är dess prydnad som vippar när den landar på staketet.
Konstnären Leif Öhr skådar skator i Gällö.

Annons

Den är Hels fågel, dödsgudinnans, alltid i selen helg som söcken – arbetsklädd i frack. Knivskarp till sinnes i motsats till mig själv som hukar trött och trumpen över morronkaffet och som före sju inte tror på dagen som gryr. Vaksamhet är fågelns signum liksom misstron; minsta rörelse i gardinen och den flaxar iväg som en hastigt nedklottrad hieroglyf över snöns vita ark. Det hjälper inte att tyst närma sig ty denna fågel, som är skatan, har ögon i nacken.

Skatan är trolös mot människan, som är fientligt inställd, men häckar på hennes orter. Men klokt att vara distanserad med minst fyra armslängder, skatan vet mer om människan än andra: skyggheten blev en ond frukt; ett dysfunktionellt socialt arv som gått in i skatans gener genom ständig konfrontation med skapelsens krona?

Nu är endast en flik av vinter kvar, snöfläckar lyser som tappade plagg vid tomtgränsen där syrenen står. Och skatan bygger bo.

Ett lustigt sammanträffande; en helt vit skata uppträder inom hank och stör, här i Gällö.  En albino! Ett mer apart exempel är svårt att finna bland hennes frackklädda artfränder som samlats till gravöl i rönnen: en katt som dött i barnsäng vilar i mullen därunder. Därför det hesa skrattet på ett språk ålderdomligare än futarkens, ett strupljud gnisslande som kniv mot sten: Vad snackar dom om I rönnens krona?

De olyckliga söker sig till varandra: en vän i ensamheten, ett slags flockens psykoterapeut eller själavårdare, själv inte lytesfri (den saknar skört) söker sig till den snövita skönheten och musik uppstår, ett uppseendeväckande par. De följs åt en bit på levnadsstråten och försvinner ur sikte bortom tomtgränsen. Vart? Bara skator vet. Mobbade, utfrusna av någon främlingsfientlig fraktion i skatkolonins fullmäktigeförsamling, drog de till Revsund, byggde rede i klocktornet och under helgsmålsringningen besinnande apostelns ord: här är varken jude eller grek, trä eller fri.  Men på skators språk: att alla är "Ett". Också albinos och skörtlösa skator hör ju samman på djupet, lika i värde. Även skator är ju människor och bör kunna sin Bibel.

Trött och trumpen, ja, det händer ty livet skevar emellanåt, då tar jag skatan vid handen, fattar mod och riposterar som en pigg soldat mot eländet och skrockar med i det hesa skrattet, trotsande folktron som betygar att denna följeslagare på stråten varslar om död och olycka, ty ser du en skata vet du att klockan klämtar för dig. Och stjäl gör den, det är en präktig fördom. Är nog bäst att jag bevakar min grekiska guldring på höger hand som den frackklädde tar in i pupillen. Och du som äger en vigselring. Se upp! Svårt för din äkta hälft att tro din försäkran att skatan förskingrat den. Men, om sanningen ska fram, skatan är inte tjuvaktig.

De är mina vänner dessa alltid högtidsklädda fast deras språk smakar vadmal, kanske just därför.

Det ni stadsbor: utan natur inpå knutarna undgår ni oturligt nog dessa fågelvänner, ständigt klädda för Nobelfest! Och, just det: skimrande som norrsken.