Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Livet längs den moderna Fäbodvägen

Förr i världen vandrade bönderna till fjällen vid midsommar och åter hem i slutet av augusti.

I dag kan man göra resan på en eftermiddag.

I veckans reportage besöker vi några av de som lever sina liv längs den moderna tidens Fäbodväg.

Annons

Fäbodvägen sträcker sig från Persåsen i nordost till Börtnan i sydväst och går genom fjällnära natur och djupa skogar.

En gång i tiden var det här som bönderna från södra Storsjöbygden tillbringade somrarna tillsammans med sina djur. Man ville spara markerna hemmavid och samtidigt låta djuren äta upp sig.

En av få fäbodar som fortfarande är levande i dag är Långbodarna, där Maja Karlsson under somrarna lever på gammaldags vis. En stor del av hennes dagar går åt till att kärna smör, baka tunnbröd samt att göra ost och messmör.

Utöver att driva fäboden har hon även ett sommarcafé där specialiteten är våfflor gräddade på en gammaldags spis. För dagen har ett tjugotal personer stannat till för att fika bland getter och katter på fäbodvallen.

– Det här är ett av de vackraste smultronställena i hela Jämtland, slår Maja fast.

Hon har spenderat närmare 20 års somrar i Långbodarna. Att säga att hon har fäbodlivet i blodet vore knappast att ljuga.

– Kring 1990 ringde hembygdsföreningen till min mamma, som en gång varit "butöus”, och frågade om hon ville arbeta här en sommar. Mjölkbilen hade precis slutat gå längs vägen men det fanns en vilja att försöka hålla de gamla jordbrukstraditionerna vid liv, berättar hon.

En tanke slog hennes mor Stina: kanske borde det gå att kombinera de mer traditionella uppgifterna på fäbodvallen med fikaförsäljning till förbipasserande?

– Genom att sälja lite kaffe och våfflor kunde man få ihop till en lön och på så vis vara fler som kunde hjälpas åt här uppe, säger Maja.

Därefter har verksamheten vuxit. Just denna dag är det Maja, Annhild Larsson och Anna Åkerblom som hjälps åt på Långbodarna.

– Det är vänner och bekanta som brukar vara här och hjälpa till. Totalt är vi ungefär 20 personer som kommer och går hela tiden.

Maja bor i vanliga fall i Galhammar, strax utanför Svenstavik, men är knappt hemma på hela sommaren. Istället bor hon i en husvagn bredvid fäbodvallen.

– Jag åker hem för att betala räkningarna, men större delen av tiden spenderar jag här. Det är avkoppling för kropp och själ.

## Hur fungerar det ekonomiskt?

– Allt kostar så det här går på plus minus noll för min del. Men det är en viktig grej, jag ser det som att jag gör en kulturell gärning, säger Maja som berättar att intresset för fäbodlivet är stort hos många.

– Från början var det många som kom hit av nostalgiska skäl, de hade själva arbetat på platser som denna och ville återuppleva hur det var. På senare tid har jag märkt att allt fler unga kommer hit, man vill ha kunskap och se hur det gick till förr i världen.

Några kor, hjärtat i fäbodlivet, ser vi inte till för tillfället. De är nämligen ute och vandrar på egen hand.

– Just nu är de på Fittjebuan här i närheten. På kvällarna får man gå dit och säga åt dem att komma hem. Sedan kan det ta någon timme, men de hittar alltid hem på egen hand, säger Maja.

– Jag har fem kor här, två är mina egna och de andra har jag lånat, men tillsammans blir de en sammansvetsad grupp. Det är kul att se hur gruppdynamik fungerar bland kor, skrattar hon.

Efter en kopp kaffe och en våffla rullar vi vidare västerut.

Strax före Galåbodarna viker vi av från Fäbodvägen och parkerar på Miriam och Christoph Schenks fjällgård.

De har på några få år byggt upp en turistanläggning från bokstavligt talat ingenting.

– När vi bestämde oss för att flytta hit sökte vi efter en fjällnära fastighet. Trots att det bara fanns skog här när vi kom hit kände vi genast att det var rätt plats, berättar Miriam.

För tillfället står fyra stugor på gården och fler byggnader ska det bli. Taket till en blivande serveringslokal har precis lagts på plats och när vi passerar förbi pågår arbetet med att slå upp stommen till ett bostadshus.

– Hittills har vi bott i en av våra stugor, men efter flera år här håller vi äntligen på att bygga en permanent bostad åt oss själva, berättar Christoph.

Paret är civilekonomer i grunden, men gör så gott som allt byggnadsarbete själva. Att lägga en husstomme tar fyra veckor och taket ytterligare fyra till sex veckor.

– Vi har fått en del hjälp med hur man bygger, men mycket har vi fått lära oss på egen hand. Bland annat att man aldrig ska underskatta planering, ler Christoph.

Under sommaren är anläggningen i stort sett fullbokad och i september väntar ripjakten med ytterligare gäster. Först i oktober börjar lågsäsongen med färre besökare på anläggningen.

Dessutom för Miriam och Christoph en kontinuerlig dialog med kommunen för att upprusta områdets vandringsleder. För paret Schenk pågår många projekt samtidigt.

– Det här är vår sysselsättning och framförallt vårt livsprojekt. Vi har många planer för framtiden, säger Miriam.

Vår bil fortsätter vidare längs grusvägen.

Strax efter avtaget mot Arådalen skiftar omgivningarna utseende. Längs utförsbackarna ned mot Ljungans dalgång förvandlas det fjällnära myrlandskapet och blir allt mer skogsbeklätt.

Några kalhyggen senare är vi framme i Börtnan – byn som är känd för sin fina fisk och låga temperaturer.

Monica Perssons företag hänger samman med båda faktorerna. Sedan 25 år tillbaka säljer hon fisk som är odlad i Ljungans iskalla vatten.

– Det är flera tyskar som kommit in i butiken och sagt att världens godaste fisk kommer härifrån. Först trodde jag att de hittade på, men det är flera personer oberoende av varandra som har sagt samma sak, berättar hon där vi sitter på hennes kontor.

– Tydligen är det någon broschyr där nere som har skrivit att det är så.

En orsak till att rödingen och regnbågslaxen från Börtnan är så välsmakande sägs vara just klimatet. Det klara fjällvattnet utgör en perfekt grogrund för fisken.

– Samtidigt fryser det i princip aldrig vid strömfåran nere i älven, det gör att vi kan odla fisk året om, säger Monica.

Trots att Börtnan ligger mer än fyra mil från närmaste tätort ser vi hela tiden en strid ström kunder komma in i butiken. Monica tror att anledningen bakom det jämtländska mathantverkets framgång är samarbete.

– Jämtland är en föregångare när det gäller genuin matproduktion och det tror jag delvis beror på att många av oss lokala producenter stöttar varandra i det vi håller på med. Vi säljer produkter i varandras butiker och utbyter information, säger hon.

– För vår del har vi heller inga planer på att expandera. Blir vi för stora klarar vi inte längre av att göra arbetet för hand och då förlorar vi det genuina. Det är mycket roligare att det blir bra än stort, säger Monica.

Innan vi lämnar Börtnan finns det en sak till som vi undrar över:

Fisken mår bra, men hur hemskt är egentligen Börtnan-klimatet för människor?

– I mitten på juli hade vi tre minusgrader en morgon och jag fick skrapa rutan på bilen. Men sedan blev det högtryck och kanonfint väder på dagen. Tro det eller ej, men vi har faktiskt många soltimmar här, intygar Monica Persson.