Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet är som ett dragspel

Annons

Ett av barnbarnen håller som bäst på att flytta till en större lägenhet med man och barn. Och med benäget bistånd av den övriga familjen. Naturligtvis kan jag inte låta bli att jämföra med vårt eget flyttande. I ett annat sammanhang har jag jämfört det med ett dragspel. Ja, ni vet man ömsom trycker ihop och ömsom drar ut. Den som skötte "dragspelet" hos oss var domkapitlet. Unga och obefordrade präster flyttades som pjäser i ett schackspel för att fylla luckor i respektive församlingar.

Vi började i Sundsvall i två rum och sovalkov. Liiitet kök med vedspis och kallvatten. Där tvättade man sig. Kakelugnar. Efter ett drygt år kom marschorder. Överlännäs och Sånga utanför Sollefteå. Jättestor prästgård. Kall och dragig men naturligtvis alldeles underbar. Den gamle kyrkoherden hade på vintrarna flyttat de mest gångbara kyrkböckerna en trappa upp, där han tronade i överrock och fingervantar. Så icke vi. Större delen av lönen gick åt till bränsle.

Sju månader därefter bar det iväg till Torp, adress Fränsta. ETT rum och kök plus alkov (dessa alkover!). Nyfödd baby dessutom. Ensliga kvällar medan maken åkte runt och var nyttig.

Men den som väntar... Nästa Ljungaverk: fyra rum och kök med trädgård. Härligt. Här är oss gott att vara. Men, "ack, Herre, huru länge", som det står i psalmen. Prosten i Stöde lockade med en komministertjänst. Där, i Usland, blev vi med hus. Också här med trädgård. Och vinbärsbuskar. Nu har det gått en fem år och son nummer två gör entré. Det är vackert i Stöde. Vi bor mitt bland baptister och hittar ett gemensamt arbetsfält: Individuell Människohjälp. Trivsamt. Jag får lediga onsdagskvällar för att sjunga alt i kyrkokören. Här ska vi stanna länge.

Så tänkte inte biskop Hultgren. Han behövde en ny adjunkt. Ni förstår väl vartåt det lutar. Det mesta bohaget bärs upp på vinden och i bister januarikyla beger vi oss till Härnösand. Företrädaren var inte utflyttad, så vi hamnade i möblerad dubblett utan badrum. Dragspelet kläms ihop. Diverse syltburkar härbärgeras i biskopsgårdens källare, Det var med viss tvekan jag ringde på där fast de var oh, så vänliga.

Barnen badas i bunke och efter några månader står radhuset oss till handa, rum och kök nere och två rum uppe. Efter nio månader anländer tvillingarna. Dop i Domen och en festlig tårta från stans bästa konditori. Tyvärr med möglig mandel. Stackars biskopinna som tappert sväljer bit för bit innan vi upptäcker fadäsen. Ja, så var det ju farmor som snavar på tröskeln och bryter handleden. Får vi flytta hem till Stöde snart?

Jo, faktiskt. Det kunde inte bli bättre. Man kan åter andas. Det går hela tre år, men det är som förgjort: flyttning igen. Nu upp till Örnsköldsviks fäbodar som ett kvickhuvud kallade Björna. Maken kyrkoherde. Prästgården skulle renoveras, så var placerar vi fyrabarnsfamiljen? Jo, i lärarbostaden ovanpå den övergivna skolan! Lite trångt och med 27 trappsteg. Tvättmaskin saknas.

Ack, det tog ett helt år, men sen bodde vi i den fräscha prästgården i nära 17 år innan det blev flytt till Frösön och nära 400 kvadrat.

Visst har det varit som ett dragspel!