Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Litterära platser i länet: Östersundet centrum i anti-auktoritärt vikingaepos

Det finns en rad platser i länets geografi som förekommer i litteraturen. Somliga bär sina verkliga namn i böckerna medan andra inspirerat författare till nya, fiktiva orter och ställen. I sommar besöker vi några av länets litterära platser – och deras spegelbilder i verkligheten. I del fem ristar Tryn runorna på Frösöstenen i Aksel Lindströms "Österhus brinner".

"TRYN RISTADE, OCH STEN, DESSA RUNOR, ÖSTMAN GUDFASTS SON LÄT RESA DENNA STEN OCH GÖRA DENNA BRO OCH HAN LÄT KRISTNA JÄMTLAND. ASBJÖRN GJORDE BRON." Så står det om man läser texten inifrån, nära ormens öga, på den cirka 1000 år gamla Frösöstenen som i dag står på landstingsgården nära den betydligt modernare bilbron mellan Östersund och Frösön. Det var så Aksel Lindström läste dem och på så vis får de en helt annan mening än då man läser den första satsen sist, som brukligt är idag. Raderna placerar runristaren i främsta rummet och utgör en grund för vidare tolkningar och förklaringar till den för runstenar ovanliga texten. Tiden då Olof Skötkonung styrde i Sverige och Olav den helige i Norge utgjorde den yttre ramen till Lindströms så kallade Frösötrilogi.

Det är inte känt var Frösöstenen ursprungligen stod, men på 1600-talet dyker den upp på kartor som utvisar att den just stod ungefär där bilbron i dag har sitt fäste på Frösösidan. Under 1900-talet har stenen flyttats flera gånger och hamnade på sin nuvarande plats i samband med anläggandet av den nya Frösöbron 1969, men stod närmare brofästet då Aksel Lindström inspirerades av stenen för boken "Österhus brinner". Det var även där Lindström lät både bro och sten stå i sina romaner. i vilka han låter Tryn rista runorna, Asbjörn bygga bron vid Östersundet och Östman kristna Jämtland.

Aksel Lindström hade under 1930-talet varit fjällförare i Storlien, en tid präglad av konflikter med hans chef, hotelldirektören. Det var påfrestande ekonomiska och sociala förhållanden där han fick kännas vid sin enkla bakgrund och bristande utbildning. Upplevelser som han sedan kritiskt skildrade i boken "Vilddjuret" (1949), fast i omskrivning då en same stod i centrum för orättvisorna och det koloniala perspektivet.

Kanske går det att se ett lokalpatriotiskt motiv bakom Lindströms intresse för vikingatiden. Det var en period då centrum-periferi perspektivet inte var så tydligt och det framkommer även av Frösötrilogin där Lindström låter bron över Östersundet bli ett mäktigt byggnadsverk enligt tidens främsta byggnadskonst. Det var även en tid då Olav den helige fick sin helgonstatus och Nidaros blev mer av ett centrum för makt och religion.

En viktig del av handlingen i "Österhus brinner" utgörs av den olyckliga kärlekshistorien mellan runristaren Tryn och den vackra Gyda. Efter att i trilogins första del ha fått följa Tryn från Hälsingland till Jämtland utspelar sig "Österhus brinner" från början i Thiundaland (nuvarande Uppland). Här upphäver Lindström centrum-periferi perspektivet ytterligare genom att låta kungen Anunds säte bli relativt blygsamt gentemot stormannasäten längre norrut. Den nya civilisationen breder ut sig genom kristendomen, som tidvis lever sida vid sida med den gamla tron på asagudarna. När läsaren följer Tryn tillbaka på Frösön får de båda religionerna sina motpoler då det fiktiva Österhus var de asatroendes centrum och Västerhus de kristnas. Därför var det också symboliskt att Österhus brann ned.

Det är långt ifrån någon nationalromantisk hjältedyrkan eller ohejdad utvecklingsoptimism som möter läsaren. Vad som driver handlingen framåt är ofta mäns girighet efter pengar och galenskap som utlöses av åtrå och kärlek. Här framställs de kristna och prästerna inte som undantag. I lätt satiriska ordalag beskrevs de kristnas överlägsna tro:

"Och så predikade budbärarna i Västerhus, att allt det goda kom från Öster. Där hade sanningen uppfunnits och så även rätten och människokärleken."

Ett återkommande tema i Lindströms böcker efter upplevelserna i Storlien är just mötet mellan en underordnad från periferin och en makthavare från centrum. Den underordnade har mindre symboliskt kapital men hävdar sig ändå väl. I "Österhus brinner" möter runristaren Tryn med enkel bakgrund i Hälsingland stormanssonen Östman Gudfastsson från nuvarande Uppland som senare blev hövding i Jämtland.

Grunden till triangeldramat finns redan i Frösöstenens runor. Hur kunde Östman Gudfastsson tillåta att Tryn runristares namn kom före hans eget? För Lindström var det frågan om en revansch från Tryns sida med bakgrund i en kärleksaffär och i den underlägsna positionen i en maktrelation. Så låter han Tryn och Östman Gudfastsson dela samma kvinna (Gyda), och Östman vara okunnig om runor. En okunskap han till de andras löje inte vill låtsas om när han ser stenen, och som förklarar varför han godkände texten:

"Östman klev först ur sadeln, varefter han gick runt stenen och glodde, liksom djupt eftersinnande varje ord som där var ritat. Men Rörek blott ögnade på slingan, sedan vred han sig åt mitt håll och öppnade munnen som för att säga något; men jag blinkade ivrigt, och prästen slöt sakta sin mun igen."