Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Litterära platser i länet: Mona fann sitt Manhattan på Stortorget i Östersund

Stortorget. De förväntansfulla klackarnas torg. De trötta stumma stegens torg. En spelplats.

Samma torg och samtidigt inte alls. Ett torg är verkligen som en scen. En stor tom yta där scenografin varierar från tid till annan och skådespelarna byts ut minut för minut. Hit kommer Mona en kall aprildag 1959 från en liten ort i Dalarna.

”Du fryser aldrig så mycket som på våren i den här stan.”

Hon är sexton år gammal, ska jobba i familj, ta hand om ett litet barn. När hon äntrar Stortorget ser hon Times Square.

”Det här var som Manhattan, fast hon aldrig varit där, inte ens utomlands. Men hon hade läst reseguider om New York och blivit sittande länge över fotografierna. Att stå i folkvimlet på Times Square i New York City borde kännas ungefär som att sätta ner klacken i Östersund på Stortorget som sluttade brant mot Storsjön?”

Anneli Jordahls bok ”Låt inte den här stan plåga livet ur dig , Mona” bygger på hennes föräldrars historia och utspelar sig åren runt hennes egen födelse. Det är innan p-pillrets tid. Unge musikern Harold från Stora Blåsjön och Mona blir ett par men Harold försvinner snart ur bilden. Likheter med verkligheten är många men författaren betonar:

”Det här är en roman.”

På samma sätt är romanens Stortorg inte identiskt med verklighetens. Heta kaféet Swing vid Stortorget fanns inte på riktigt, men den dåtida verklighetens Östersund var konditoritätt.

En blåsig men varm julilördag strosar familjer gent över torgets stora öppna yta. Det torg som också är mitt med sitt överraskande morgonljus sena yrannätter när några städar och några är på väg hem. Några timmar tidigare en plats helt uppfylld av människor och musik. Poppelluddet som rullar som bomull över 90-talsversionen av torget. Pocketparken, sirliga vita 80-talsbänkar och fontänen. Fjortisvändningar i torgets övre hörn ändlösa gågatekvällar med öppen jacka i kalla hösten. Utsikten mot Gustavsbergsbacken, under många år min nattlampa. Det nya torget, skateboardåkare och barn som ser rundade väggar som en utmaning att springa upp på, igen och igen och igen. Det mäktiga i en tom gemensam yta att använda.

Det dröjer innan Mona återkommer till sitt torg. Katrin, barnet hon är satt att passa, är febrig och hostig de första veckorna. Mona blir fast i Britts och Oves tvåa utan egen dörr att stänga om sig.

”Hon som ville gå ut på stan, längtade rentav, ställde sig vid köksfönstret och sneglade mot bageriet.”

Men en dag är hon där igen, på kafé Swing. Blir utkörd eftersom hon har barnet med sig. Snälla servitrisen Marta kommer ut med fikat:

”Vi leker Paris här, men vissa tycker att det är för kallt. Jag kommer med kaffet och äppelkakan.”

Mona kommer tillbaka, många gånger. I lånade solglasögon:

”Vilken underbar vårluft, skönt att slippa alla vinterkläder, känna sig lätt och ledig i kroppen som drog av sig själv mot Stortorget. (…) Stortorget öppnade sig framför dem, vyn som påminde om att jordklotet omfamnades av himlavalvet.”

När hon promenerar med snygge och tystlåtne Harold:

”De gick tysta över torget. Sol, blå himmel med små vippiga skira moln, sjön bjöd, skidbacken grönskade. Popplarna fortfarande försommarljusa, trastar sjöng uppfjädrade.”

Fjällpappan från Stora Blåsjön, romansen, förälskelsen och plötsligt blir det barn. Harold vill inte, men försöker motvilligt, ett tag. Sista gången bokens Mona går över Stortorget är det en ensamstående småbarnsmammas på väg hem från jobbet vi följer. Bara något år har gått sedan det första förväntansfulla mötet med platsen.

”Hon sneddade med trötta stumma steg över Stortorget, hem från ett långt pass på Månbaren. Himlen stjärnklar. Allt stilla, fuktig kyla som sökte sig in under hennes kappa. (…) Ställde sig på samma plats där hon stod första kvällen nyss anländ till den stora stadens stora torg som sluttade brant ner mot Storsjön. (…)

Hon såg ut över den stora svarta, blanka sjön. Långt där ute rörde sig ett stort odjur, eller inte. Vad brydde hon sig om det.

Hon skulle i väg, bort härifrån.”

Det blir Tranås, hem till Dalarna och andra, nya platser. Romanen domineras av Monas perspektiv men varvas med Harolds inre röst och samtal mellan dottern och modern:

”Dottern: Reste du till New York?

Modern: Nej, jag fick dig.”

Jag tänker ändå att Mona reste till New York, på sitt sätt. Hon vågade ett äventyr och Östersund blev hennes New York, Stortorget hennes Times Square. En känsla av det stora och okända.