Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Litterära platser i länet, del 1: En otäck midsommarafton i Svartvattnet

Det finns en rad platser i länets geografi som förekommer i litteraturen. Somliga bär sina verkliga namn i böckerna medan andra inspirerat författare till nya, fiktiva orter och ställen.
I sommar besöker vi några av länets litterära platser – och deras spegelbilder i verkligheten.
I första delen dyker Sara Strömberg ner i "Händelser vid vatten" av Kerstin Ekman.

Fiskevägen går från Krokom till Namsos på den norska sidan, eller tvärtom. ”Sista bensinstationen innan gränsen” står det på en skylt innan Valsjöbyn. Det finns både en tillförsikt och en varning i orden. När jag ser de blånande bergen spegla sig i blanka Valsjön går det inte att låta bli att tänka på Kerstin Ekman. Inte på Kerstin Ekman nu, med gård i Roslagen och lägenhet på Östermalm som jag läst någonstans att hon har. Utan på Kerstin Ekman då, i mitten av 1970-talet när hon och hennes man Börje Frelin flyttade till Valsjöbyn. Här skulle paret bli kvar i 23 år och här skulle romanen om fiktiva byn Svartvattnet i norra Jämtlands fjälltrakter bli till. Inspirationen till ”Händelser vid vatten” fick Kerstin Ekman precis där hon stod, i Valsjöbyn och i hela Hotagsbygden. Och hon grävde.

I bokens början är det midsommarafton i början av 1970-talet. Svartvattnet har inte börjat leva ännu, men snart ska byn bli synlig, full av kraft. Lärarinnan Annie Raft kommer dit med sin sexåriga dotter Mia. De ska möta Annies pojkvän Dan och bo med honom i kollektivet Stjärnberg. Men när de kliver av bussen är Dan inte där för att möta dem som bestämt. Kanske har han glömt vilken dag det är och stannat kvar på fäbodvallen? Annie tar det ödesdigra beslutet att själv försöka hitta honom och vägen till Nirsbuan genom skogen.

"Själva marken skrämde henne. De ramlade i djupa hålor. Mia grät. De följde stigar som var tunnlar i det tjocka videriset. De försvann vid stora hål och hon begrep till slut att det inte var stigar som människor gjort. Men hon fann platsen där ån rann ut i sjön och de hörde de små fallen mellan stenarna prata och sorla."

Men Dan är inte där heller. Hungriga, knottbitna, blodiga och utmattade av den långa vandringen kommer Annie ihåg att de sett ett blått tält alldeles vid ån på vägen upp. De bestämmer sig för att gå tillbaka dit och be om hjälp. Men camparna, ett ungt par, är döda, ihjälstuckna med kniv. Vad har hänt? Vem är den skyldige? Kerstin Ekman har berättat att hon hämtade tältidén från verkligheten. Det enda hon kunde tänka på när hon fick syn på ett tält uppsatt så nära forsande vatten var hur kusligt lite de där inne måste höra i bruset.

Parallellt med bokens otäcka mordgåta är "Händelser vid vatten" också en berättelse om Jämtland. Ett landskap lika fascinerande som svårgreppbart. Ett landskap med två sidor. Å ena sidan så vackert, färgstarkt och rogivande. Kerstin Ekman, botaniskt intresserad redan då, besjälar naturen; varje myr och fjällbäck. Det är en kärleksfull hyllning till allt det sköna och genuint goda som finns. Men trots det är det här ingen bok som vill smickra och kråma sig. Den berättar också om det förakt som finns mot storstaden – "den som jobbar i skogen kan inte gå hem för att ”svädarn" kommer, det är bara att vänja sig" får till exempel Annie höra när hon klagar – och om utanförskap i glesbygd, och misstänksamheten mot nya människor. För å andra sidan kan trakten vara skoningslöst ogästvänlig. För Annie är den också på många sätt något främmande och det är inte svårt att föreställa sig att huvudpersonen ser allt genom de glasögon som Kerstin Ekman själv hade på sig när hon anlände till Valsjöbyn för första gången och hörde den för henne säkert obegripliga men vackra jämtskan och såg de stora hyggena.

Det som trollbinder mig mest är det som jag tror Kerstin Ekman vill säga med bokens titel ”Händelser vid vatten”. Vid Svartvattnets affär får Annie Raft uppleva hur häftigt tystnaden kommer när mötesplatsen stänger och människorna och bilarna lämnar. Ensam kvar med dottern Mia på grusplanen upplever hon en egendomlig stillhet. Bokens anslagstavla talar om rea på gummistövlar, midsommargudstjänst och bingo. När jag nu studerar de nålstuckna lapparna på tavlan utanför Valsjöbua – stängt även denna dag eftersom jag är där på nationaldagen – handlar det om en salig blandning av vårstädning, sommarfars i Föllinge, fiskekort och predikoturer.

Men det är trots allt bara några lappar på en tavla, med händelser som antingen redan varit eller ska hända någon gång längre fram. Egentligen händer ingenting här, tänker man med ens. Nej, nej, du har fel viskar Kerstin Ekman mellan bokens rader. I detta landskap är det själva naturen som är händelserna. Men den gör ingen stor sak av det. Naturen bara är, här och nu. Lika förgänglig som urstark. Den lever sitt eget liv, är sig själv nog. Människan är bara där på dessa villkor.

"De for i ett främmande land. När en stor kall sjö skymtade mellan granstammarna var den bara en händelse i enformigheten som strax skulle försvinna och bytas ut av en annan."

"Efteråt var hon inte ens säker på platsen längre. Den var ju inte märkt eller avgränsad. Den vandrade som en solfläck mellan molnskuggor. Det var en händelse, en händelse vid vatten. Som allting här."

Läs också:

Krönika: I sommar besöker vi länets litterära platser