Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Liten bergspredikan för socialister - Del 9

Artikel 9 av 19
Liten bergspredikan för socialister
Visa alla artiklar

Annons

Länstidningens ledarsida publicerar Göran Greiders bok Liten bergspredikan för socialister.

Själv beskriver Göran Greider sin bok på följande sätt:

"Detta är en moralisk-politisk pamflett. Att den heter Liten bergspredikan för socialister beror inte på att den är kristen – även om jag tror att all socialism är evangeliskt färgad – utan på att den politiska radikalismen alltid startar i den ursprungliga situationen: Du hör en människa agitera och röra upp dina känslor och aktivera ditt engagemang och ditt förnuft. Och du får ett löfte om att ett annat samhälle är möjligt."

Första avsnittet publicerades 3 juli. Idag avsnitt 9.

Kamrater! Den talare som utsäger ordet ”kapitalism” känner det någonstans inom sig som om hen ställer sig på en höjd och ropar ut över ett sovande landskap. Den politiker som vågar använda sådana ord i den dagspolitiska debatten kommer att väcka något till liv. Ett annat ljus faller då över de ritualiserade debatter om procent och detaljer som de medialiserade valdebatterna brukar bestå av.

Det på sätt och vis främsta exemplet på att vänstern och arbetarrörelsen förlorat makten över språket är det öde ordet ”radikalisering” gått till mötes. När jag var tonåring blev jag plötsligt radikaliserad. Jag radikaliserades när jag läste Det Kommunistiska manifestet, Jean-Paul Sartre, Rachel Carson, Henry David Thoreau, Sonja Åkesson, Pier Paolo Pasolini, Pablo Neruda och rader av radikala författare.

Jag radikaliserades när jag insåg att mina föräldrar tillhörde arbetarklassen och att det berövade dem avgörande makt över sina levnadsomständigheter. Själva ordet ”arbetare” blev från och med då för mig, och för alltid, bärare av en syn på världen. Inför varje politisk fråga anstränger jag mig alltid att se på den underifrån. I den meningen har jag – trots att jag sedan länge gjort en klassresa – och många med mig ett slags ”radikaliserad blick”. Vem utgör normen för ett politiskt beslut? Vem gynnas, vem drabbas? När jag tar del av planerna för ett nytt pensionssystem där pensionsåldern ska höjas, urskiljer den radikaliserade blicken snabbt en högre tjänsteman och dennes behov och möjligheter som normen för reformen, inte en LO-medlem eller ens en lägre tjänsteman. Feminismen riktar likaså en radikaliserad blick på samhället: Den främmandegör det påstått naturliga, den synliggör underliggande mekanismer i våra relationer med varandra och när patriarkatet angrips blir också klasstrukturerna synliga (#metoo-rörelsen klargjorde att osäkra anställningar bäddar för trakasserier och övergrepp). Detsamma gäller den ekologiska blicken, också den är en radikalism när den till slut ifrågasätter själva antropocentrismen, människans överhöghet över allt levande i biosfären.

Kamrater! Radikalisering är att ständigt driva den kritiska tanken vidare och inte låta hejda sig inför auktoriteter eller normaliseringen av vardagen. Det var det som medborgarrättskämpen och antirasisten Martin Luther King gjorde när han insåg att det inte räcker med kamp för lika rättigheter för svarta amerikaner:

Man kan inte prata om att lösa de svartas ekonomiska problem utan att tala om miljontals dollar… Men det innebär att vi rör oss i farliga vatten, eftersom det betyder att det vi verkligen säger är att något är fel med kapitalismen. Det måste bli en bättre fördelning av välståndet, och kanske måste Amerika röra sig mot någon form av demokratisk socialism.

Idag har ordet ”radikalisering” i det närmaste krympts till en teknisk term för islamistisk ondska. Det hörs nästan dagligen i nyhetsflödet, i samband med invandrartäta förorter, Mellanöstern, terrordåd. Radikalisering betyder ursprungligen att ”gå till roten” med exempelvis ett repressivt system, och att rycka upp den roten. Men det har numera fått innebörden fanatism och terror och blivit ett slags psykologisk diagnos. Vänstern har berövats makten över det ord som i hundrafemtio år speglade den enorma frigörelseprocessen hos miljontals människor och fick dem att se med främmande, frisk och kritisk blick på det bestående.

Kring ordet klass finns hela rabatter av förskönande omskrivningar. I alla år har jag retat mig på att det om författare som kommer från arbetarklassen ofta heter att de kommer ”från enkla förhållanden”. Själv är jag övertygad om att det är långt mer komplicerat att växa upp i ett arbetarhem än i en skyddad medelklassmiljö: Bara en sådan sak som att första skoldagen för ett arbetarbarn fortfarande är ett besök i en främmande värld. Arbetarklassen har inte lika många ord och beteenden som fungerar för att ta sig fram i ett medelklassdominerat samhälle.