Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Liten bergspredikan för socialister - Del 8

Artikel 8 av 19
Liten bergspredikan för socialister
Visa alla artiklar

Annons

Länstidningens ledarsida publicerar Göran Greiders bok Liten bergspredikan för socialister.

Själv beskriver Göran Greider sin bok på följande sätt:

"Detta är en moralisk-politisk pamflett. Att den heter Liten bergspredikan för socialister beror inte på att den är kristen – även om jag tror att all socialism är evangeliskt färgad – utan på att den politiska radikalismen alltid startar i den ursprungliga situationen: Du hör en människa agitera och röra upp dina känslor och aktivera ditt engagemang och ditt förnuft. Och du får ett löfte om att ett annat samhälle är möjligt."

Första avsnittet publicerades 3 juli. Idag avsnitt 8.

Vänner! Mötesdeltagare! Låt mig säga det så tydligt jag bara kan! Vänstern är tvungen att tala ideologi, annars finns den inte, medan högern egentligen inte behöver göra det, den kan lugnt vila i det bestående, därför att det bestående är deras. Vänstern är alltid tvungen att moralisera starkt över det bestående och i så tydliga ordalag som möjligt peka ut arrogansen och brutaliteten i tingens rådande ordning. När a-kassan försämras för löntagare och ekonomiska sanktioner riktas mot socialbidragstagare eller sjukskrivna för att tvinga dem att ta vilka arbeten som helst och var som helst, samtidigt som de översta skikten befrias från skatt efter skatt och ges allt högre löner, så är det ett moraliskt drama som utspelas och det måste formuleras som ett sådant:

De rika måste

ha mera pengar

för att vilja arbeta.

De fattiga mindre

för att vilja arbeta.

Det är liberalismen.

Det är avskyvärt.

Vänner! Jag är övertygad om att det utarmar allas vår tankeförmåga att socialister världen över – i alla fall de som befinner sig en bit upp i en partiapparat – idag oftare talar om ”globalisering” än om kapitalism, det vill säga utnyttjar samma språkbruk som den globala ekonomiska och politiska eliten. Att peka ut globaliseringens förlorare – och då vanligtvis avse sparkade löntagare som tvingas leva på socialbidrag – förlänar ett försonande vemodigt skimmer åt det som i själva verket är ett brutalt klassdrama och handlar om kapitalismens vinnare och förlorare. Säg globalisering och champagnekorkar flyger mot börstaken, samtidigt som det medlidsamma psykologiserandet över ”globaliseringens förlorare” vidtar bland kapitalismens självutnämnda filantroper. Ur kapitalackumulationens våldsamma processer stiger börsjubel och välgörenhet. Ordet globalisering är tömt på maktrelationer. Det döljer över- och underordning, såväl mellan klasser, kön och etniska grupper som mellan den fattiga och den rika världen. För dem som kastas ut i otrygghet leder pratet om globalisering snarare tanken till en framvältrande naturkatastrof bortom all möjlig påverkan.

”Kapitalism” eller ”världskapitalism” berättar en annan historia: Om transnationella företag med enorm makt, om politiker som går deras ärenden, men också om fackföreningsrörelser som kämpar emot eller om hela landsändar som lämnats åt sitt öde därför att de konkurrerats ut. ”Kapitalism” säger oss att det finns ett system, en världsordning, ett produktionssätt med över- och underordnade. Ordet kapitalism får maktsammanhangen att klarna. Vi kan säga emot. Vi kan hävda att vi är antikapitalister, och när vi säger det ser vi ett system på kritiskt avstånd och kan moralisera över det, bedöma det, diskutera det. Och man behöver heller inte vara mycket till marxist för att då snart inse att varje produktionssätt har en födelse och därför också en död. Det vi kallar kapitalism är i princip ett sjuhundraårigt system för ackumulation av kapital som föddes i norra Italiens stadsstater och i våg efter våg spreds över världen med nya finanscentra som avlöste varandra: Amsterdam, London, New York och idag kanske Shanghai, ända tills världen i sin helhet är kapitalistisk och utsugningen trängt in i världens alla hörn.

Liberalismen hävdar att vi har nått historiens slut. This is it. Kapitalismen är sista anhalten, avstigning för samtliga av och här är vi hemma. Men den som börjar laborera med begreppet kapitalism kommer snart att börja fundera över både vad som fanns före detta system, detta produktionssätt, och vad som kan komma efter det när kapitalackumulationen nått in i minsta skrymsle på planeten. Kapitalismen mister sitt drag av evigt liv. De marxister som talar om ”kapitalismens slutkris” har hitintills aldrig fått rätt – systemet har en svindlande förmåga till revitalisering – men varje sådan övergripande blick på systemet alstrar en medvetenhet om maktförhållanden och maktförskjutningar, vilket föder mobilisering.

Annons