Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Liten bergspredikan för socialister - Del 7

Artikel 7 av 19
Liten bergspredikan för socialister
Visa alla artiklar

Annons

Länstidningens ledarsida publicerar Göran Greiders bok Liten bergspredikan för socialister.

Själv beskriver Göran Greider sin bok på följande sätt:

"Detta är en moralisk-politisk pamflett. Att den heter Liten bergspredikan för socialister beror inte på att den är kristen – även om jag tror att all socialism är evangeliskt färgad – utan på att den politiska radikalismen alltid startar i den ursprungliga situationen: Du hör en människa agitera och röra upp dina känslor och aktivera ditt engagemang och ditt förnuft. Och du får ett löfte om att ett annat samhälle är möjligt."

Första avsnittet publicerades 3 juli. Idag avsnitt 7.

Vänner! Mötesdeltagare! Vi är socialister. Demokratiska socialister. För oss är det oerhört mycket viktigare än var vi råkar vara födda eller vilket kön vi har. Ordet socialist är universellt. Det finns i princip på alla existerande språk i världen. När man uttalar det betyder det att idéerna om jämlikhet och frihet gäller alla människor. Det korsar nationsgränser, etniska gränser och sexuella gränser.

Ordet socialist säger att de rikedomar som samlas i ett samhälle moraliskt sett aldrig kan tillhöra bara några få; den som är socialist vet att rikedomarna slitits ihop av världens alla arbetande människor: Rikedom är en kollektiv produkt som inte fördelas till alla dem som skapat den. Ingen miljardär har ensam arbetat ihop till sin förmögenhet och därför är det moraliskt rätt att mer jämlikt fördela de rikedomar som har samlats hos några få.

Men det politiska språket har mer och mer blivit ett slags tjänstemannaprosa. Även vänsterpartistiska och socialdemokratiska politiker har anpassat sig till det; ingen blir ens riktigt förbannad utan finner på sin höjd bara något ”oacceptabelt”. Ingen lovar något på allvar utan vill på sin höjd ”säkerställa” det ena eller andra. Idépolitik krymper ner till tal om ”värdegrund”, vilket är en konservativ tankefigur (som om det fanns en evig oföränderlig moral).

Stora samhällstänkare har hävdat att en obeveklig logik verkar i de moderna samhällena. De går utan återvändo mot en tilltagande byråkratisering när experter och professionella tar över och ingen plats längre finns för ideologier eller strider om världsbilder. Politik förvandlas till administration – och språket har egentligen bara anpassat sig till den idépolitiskt avförtrollade värld som utgör den moderna världen.

Ett grundläggande fel med den teorin är att ideologiseringen i själva verket aldrig upphört i denna påstått avmystifierade värld. Det ser bara så ut när en enda världsbild, en enda samhällsmodell, den doktrinärt marknadsekonomiska, under ett antal årtionden varit så förhärskande. Vi är alla mer eller mindre förtrollade av denna dominerande ideologi som har krupit in i varenda politikerstab, varenda myndighet, varenda bolagsledning och som till och med skapat en modellmänniska: Homo Economicus, den ekonomiska människan. En sådan varelse existerar inte i verkligheten. Någon har träffande beskrivit den ekonomiska människan som autistisk, oförmögen till sociala relationer. Ändå är det den mäktiga modell som styr eliternas beslut.

Den moderna världen förblir i allra högsta grad mystifierad. Marknad och kapitalism tillskrivs idag direkt magiska krafter eller betraktas som naturfenomen som det är meningslöst att försöka påverka. Och när vänstern och arbetarrörelsen efter den världsomspännande nyliberala vändningen på åttiotalet inte längre förmådde, eller ens alltid ville, utmana denna modell kom plötsligt utmaningen till slut istället från det högerpopulistiska hållet.

En avgörande orsak till att högerpopulismen länge vunnit terräng i hela västvärlden är nämligen att den, i en tid av allmänt nedskruvade förväntningar på politiken, vågat träda fram och lova saker och ting och åkalla föreställningar som den anser mäktigare och viktigare än marknaden – nationen, det etniskt rena folket – och inte minst använda ett annat språk än det rådande politikerspråket. Högerpopulismens omskakande framgångar under tioårsperioden efter finanskraschen 2008 vederlägger självklarheten i den där moderniseringsteorin. Högerpopulismen var och är ett slags militant konservativt försök att blåsa ny ande i en byråkratiskt död värld. Det misslyckades därför att högerpopulismen inte har några lösningar att erbjuda och därför att den i grunden enbart bygger på förbittrat missnöje. Men att denna högerpopulism bar fram en Donald Trump till makten och skakade om och fortsätter att skaka om den moderna världen vittnar om att de ideologiska striderna om världsbilder inte är över.

Begreppet demokratisk socialism utmanar den marknadsliberala förtrollningen från vänster. Det signalerar, bara genom att uttalas högt, att det finns världsbilder att strida om, samhällssystem att välja mellan, olika definitioner om vad människan är för slags varelse att bråka om. Den ekonomiska människan får plötsligt konkurrens – av den lärande människan, den lekande människan, den solidariska människan, den empatiska människan, den diskuterande människan, den socialistiska människan och så vidare.

Saken är nämligen den att vänstern alltid är tvungen att leta efter ord och föreställningar som bryter upp det självklara i det bestående och i det normaliserade. Det bestående är borgerligt. En borgerlig elit har makten över kapitalet. Vi föds alla in i en värld som även efter långa socialdemokratiska maktinnehav i sin grundstruktur förblivit kapitalistisk. Varje dag möts vi av en störtskur av mer eller mindre öppen propaganda: All marknadsföring och reklam syftar till att befrämja statustänkande och konsumism. De stora dagstidningarna har nästan alla borgerliga ledarsidor och det språk de använder framstår som det normala att diskutera politik på.

Annons