Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Liten bergspredikan för socialister - Del 6

Artikel 6 av 19
Liten bergspredikan för socialister
Visa alla artiklar

Annons

Länstidningens ledarsida publicerar Göran Greiders bok Liten bergspredikan för socialister.

Själv beskriver Göran Greider sin bok på följande sätt:

"Detta är en moralisk-politisk pamflett. Att den heter Liten bergspredikan för socialister beror inte på att den är kristen – även om jag tror att all socialism är evangeliskt färgad – utan på att den politiska radikalismen alltid startar i den ursprungliga situationen: Du hör en människa agitera och röra upp dina känslor och aktivera ditt engagemang och ditt förnuft. Och du får ett löfte om att ett annat samhälle är möjligt."

Första avsnittet publicerades 3 juli. Idag avsnitt 6.

Vänner! Orden betyder något. Ibland kan några spontant framkastade meningar lyfta på fliken till djupa politiska passioner. När Stefan Löfven under en riksdagsdebatt hösten 2017 i ett upprört läge undslapp sig utropet ”Jag är bara en enkel svetsare, men jag kan läsa” var det mer mobiliserande hos de egna sympatisörerna än samtliga hans hyllningar av den svenska modellen. Den ekonomiutbildade moderatledare – som aldrig haft ett vanligt jobb – som Löfven riktade sig till blev för en sekund rejält tillplattad. Sedan såg han förnärmad ut. Statsministerns yttrande bröt av mot det normala, nästan kodifierade politikerspråket genom de där tio orden som plötsligt talade ur en helt annan erfarenhet än eliternas.

När jag skriver det här ligger det mesta av partiernas valpropaganda redan i avfyrningsrampen. Vi kan vara rätt säkra på att budskapen som kommer att ropas ut håller sig inom de vedertagna ramarna och är ytterst väldresserade och anpassade till den medialiserade politikens – mediekratins! – agenda.

Men jag är övertygad om att det finns en betydande marginal för en helt annan och mer kraftfull retorik än vad de politiska spindoktorerna tror. Om Stefan Löfven och andra ministrar i sina tal oftare kallade sig socialister, talade om kapitalismen eller vågade konstatera att det pågår klasstrider och könsmaktsstrider i detta land – så skulle massor av människor rycka till och många vakna ur sin slummer. Delar av medelklassen skulle rycka till och inse att ett val inte är ett val på en marknad som alla accepterar, utan ett val av samhällsmodell. LO-medlemmar skulle få höra sina företrädare tala på ett sätt som inte hörts på årtionden och hela det vedertagna politikerspråket, som i sig alstrar högerpopulistiskt missnöje, skulle främmandegöras.

Jag tänker mig givetvis inte att politiker i varenda fråga ständigt ska prata om socialism. Men det finns ett antal verkligt systemkritiska frågor där det helt enkelt måste till ett moraliskt, ideologiskt och mobiliserande språk. Framförallt gäller det frågan om vinster i välfärden. Där äger det nu rum en enorm förskjutning av makt i det svenska samhället: En helt ny välfärdskapitalism har på kort tid uppstått, med enorma lobbyresurser. Den livnär sig på offentliga medel och den berikar aktieägare, riskkapitalister och enskilda direktörer på ett direkt stötande sätt. Denna välfärdskapitalism kommer med tiden att ställa krav på att den som kan betala extra också ska få särskilda favörer från välfärdssystemen. Jag vill se något så konkret som en valfilm eller en valaffisch med foton av låt oss säga fyra, fem verkställande direktörer i det som blivit en lukrativ välfärdsbransch försedda med inkomstuppgifter: Henrik Borelius, vd för Attendo, har en lön på över 4 miljoner plus bonusar; Fredrik Gren på Ambea har en årsinkomst på runt 7,5 miljoner. Academedias vd Marcus Strömberg kammar in någon miljon mindre … och så vidare. ”Välfärdskapitalister profiterar på skatten du betalar. Vi är antikapitalister. Vi vill ta tillbaka demokratins makt över välfärden.”

Kamrater! En liten bergspredikan för socialister måste rymma de ord som idag blivit nästan illegala och portförbjudits i de sedvanliga valkampanjerna. Bara från de senaste åren finns enastående exempel på att återanvändande av centrala ord i den radikala politiska historien kan väcka liv i en ofta halvt nedsövd demokrati. Bernie Sanders talade under sin primärvalrörelse ofta om demokratisk socialism och om den Second Bill of Rights som konstaterade att frihet kräver social trygghet för att kunna realiseras.

Efter några månaders kampanjande och efter ett plötsligt växande folkligt intresse för vad han sa och som tvingade även alltmer av media att följa honom gjordes en opinionsmätning bland unga amerikaner – så kallade millenenials – om vilket system de anser är bäst: socialism eller kapitalism. 44 procent svarade att de helst ville leva i ett socialistiskt samhälle och 7 procent föredrog kommunism, medan 42 procent föredrog ett kapitalistiskt samhälle. Mätningen väckte uppmärksamhet. Det intressanta är att det till och med i ett så extremt marknadsliberalt samhälle som det amerikanska, där inga inflytelserika organisationer legitimerar och torgför ett ord som ”socialism”, uppenbarligen finns ett stort potentiellt utrymme för detta ord och allt vad det står för. Mätningen skrämde slag på många amerikanska kommentatorer.

Jag tror att det speglar en hunger efter de idépolitiska, symbolladdade orden, ja, efter vad man kunde kalla det stora språket, som ställer anspråk och inte enbart förvaltar det bestående. För var dag djupnar klyftorna i den kapitalistiska världen. Sprängkraften i de radikala orden ökar för varje dag.

Annons