Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Liten bergspredikan för socialister - Del 5

Artikel 5 av 20
Liten bergspredikan för socialister
Visa alla artiklar

Annons

Länstidningens ledarsida publicerar Göran Greiders bok Liten bergspredikan för socialister.

Själv beskriver Göran Greider sin bok på följande sätt:

"Detta är en moralisk-politisk pamflett. Att den heter Liten bergspredikan för socialister beror inte på att den är kristen – även om jag tror att all socialism är evangeliskt färgad – utan på att den politiska radikalismen alltid startar i den ursprungliga situationen: Du hör en människa agitera och röra upp dina känslor och aktivera ditt engagemang och ditt förnuft. Och du får ett löfte om att ett annat samhälle är möjligt."

Första avsnittet publicerades 3 juli. Idag avsnitt 5.

Socialdemokratin har under Stefan Löfvens tid hårdlanserat Den svenska modellen som övergripande paroll. Allt som partiet gillar är förenligt med denna modell, allt som det ogillar oförenligt. Åberopandet av den svenska modellen har, i en tid av retorisk avmattning, delvis varit framgångsrikt – det upplevs helt enkelt som bättre än ingenting. Men retoriken kring den svenska modellen saknar något helt avgörande: mobiliseringen av de många. Knappast någon under fyrtio år känner att det talar till hjärtat eller att det ens avlägset pekar på något som är det minsta utopiskt eller systemkritiskt. Av och till använder sig till och med borgerligheten av det. För många framstår det som en eftergift till den nya nationalismen och allt tal om svenska värderingar, som vunnit terräng sedan högerpopulismen brakade loss i opinionen.

Den svenska modellen har också en annan, ofta direkt avmobiliserande innebörd: Samförstånd till varje pris är en uppgivenhetens paroll. Det som finns kvar av en rörelse som i ett halvsekels tid satte agendan i svensk politik verkar ofta inskränka sig till en vädjan: Låt oss komma överens! Man hör den undergivet bedjande tonen. Men när den där magiska samförståndsformeln utsades första gången för sjuttio åttio år sedan föregicks det av en massiv mobilisering från arbetarrörelsens sida. Sverige var ett av de bråkigaste länderna i Europa fram till Saltsjöbadsandan som stadfästes på slutet av trettiotalet: vilda strejker, attentat, ständigt ilskna arbetare. Agitatorer och folktalare reste landet runt. En radikal poet som Leon Larsson kunde skriva sina Hatets sånger där blodig klasskamp hyllades. Fredligare arbetarförfattare tog för en tid ledningen och makten i litteraturen genom att stå för det nya och moderna. Den skötsamme arbetaren gjorde entré i de beslutande församlingarna. Rörelsedrivna företag startades. Samtidigt lossnade välslipade glasstycken ur överhetssamhällets kristallkronor när fler och fler enstaka individer ur de översta klasserna plötsligt bröt med sitt privilegierade sociala ursprung – de kände av både det egna samvetet och var framtiden pulserade – och anslöt sig till en framväxande arbetarrörelse: en Kata Dalström, en Hjalmar Branting och senare en Olof Palme kom alla ur de övre skikten.

Nittonhundratalet definierades på gott och ont av sina revolutionsdrömmar. Efter Oktoberrevolutionen förstörde världskommunismen borgerskapets goda sömn. Kommunismen påverkade knappast de demokratiska samhällena i någon praktisk mening, men i valet mellan en kommunism som skulle ta ifrån borgerligheten allt och en socialdemokrati som bara gick halvvägs, var det lättare med borgerliga eftergifter. Samförståndet som den svenska modellen vilar på anlände inte med automatik. Det är ingen överdrift att påstå att det helt sonika skrämdes fram. Löntagarna var bråkiga – och det lönade sig.

När Stefan Löfven idag efterlyser samförståndsandan är läget i grunden ett annat: Arbetarrörelsen och välfärdsstaten har i årtionden pressats tillbaka, både vänstern och socialdemokratin har övergett sin mobiliserande retorik och skrämmer inte längre någon till samförstånd. Att komma överens över blockgränsen innebär idag knappast något annat än att slutgiltigt cementera det marknadsliberala, tillväxtfixerade samhälle som Sverige på område efter område alltmer har blivit. Samförståndstanken visar inte längre på någon väg ut ur det bestående eller ur den doktrinära marknadsliberalism som utgör den politiska normen. Konflikt är därför idag ett långt viktigare signalord än samförstånd. I dagspolitiken har det märkts oerhört tydligt de senaste åren: Varje gång Stefan Löfven satt hårt mot hårt och utlyst nyval eller vägrat sparka ministrar, har den samlade borgerligheten – inklusive det samlade mediala kommentariatet - stått ganska förstummad. Kan socialdemokrater bli förbannade? Lyder de inte? Vill de inte vara sams till varje pris?