Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Liten bergspredikan för socialister - Del 4

Artikel 4 av 5
Liten bergspredikan för socialister
Visa alla artiklar

Annons

Länstidningens ledarsida publicerar Göran Greiders bok Liten bergspredikan för socialister.

Själv beskriver Göran Greider sin bok på följande sätt:

"Detta är en moralisk-politisk pamflett. Att den heter Liten bergspredikan för socialister beror inte på att den är kristen – även om jag tror att all socialism är evangeliskt färgad – utan på att den politiska radikalismen alltid startar i den ursprungliga situationen: Du hör en människa agitera och röra upp dina känslor och aktivera ditt engagemang och ditt förnuft. Och du får ett löfte om att ett annat samhälle är möjligt."

Första avsnittet publicerades 3 juli. Idag avsnitt 4.

Vänner! Vi börjar alltså i språket. Men det är inte därför att vi tror att språket är grunden för allt annat – erfarenheterna kommer för vår del alltid före, och är de starka och oavvisliga finner de alltid sitt språk. Men orden förlöser erfarenheter, de är verktyg för samhällsanalysen och i slutändan till och med ett av de material som utopier byggs utav: Utan namn på de samhällsmodeller vi eftersträvar är de svåra att föreställa sig och resonera omkring. Säg ”hus” och du blir plötsligt arkitekt och snickare.

Kamrater! Mötesdeltagare! Arbetarrörelsen och de partier och organisationer som hör till den bör därför för första gången på mycket länge lansera en verkligt språklig valrörelse. Jag vill se en valkampanj där de rödgröna partierna tar ett samlat retoriskt grepp och lanserar alla de ord, hälsningsfraser, begrepp som står till buds och allra helst också uppfinner ett antal nya. Ord som kapitalism, socialism, kamrater, solidaritet, klass och kön, feminism och ekosocialism måste börja cirkulera i dagsdebatterna. Det betyder något vilka ord som utsägs. Vart och ett av dem bär på horisonter och anspråk.

Mer och mer har jag börjat betrakta socialdemokratin som initialt en vänsterpopulistisk rörelse som uppfann ett helt nytt språk för politiken. När rörelsen äntrade den historiska scenen var den full av stora anspråk och avgav långtgående löften om ett helt annat samhällssystem. Den angrep eliten i Folkets namn. Den var utopisk. Den tog till det stora språket och talade om epoker som avlöste varandra. Den gjorde hela kollektiv, som nyss inte ens sett sig själva som kollektiv, till handlande subjekt. Den presenterade en världsbild. Den fick människor på fötter genom att tala till dem, med dem och för dem på detta stora språk, som här i det allra första partiprogrammet från 1897 där inte ens ordet ”arbetsgivare” accepterades utan ersatts med ”arbetsköpare”:

Sålunda uppstå fackföreningarna och den alltjämt fortgående, allt väldigare former antagande kampen på den nationella och internationella arbetsmarknaden mellan arbetare och arbetsköpare, en kamp, som aldrig skall upphöra, förrän arbetarklassen upphört att vara en klass av lönearbetare. Detta åter kan endast ske genom upphävandet av det privatkapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och dessas förvandling till gemensam, hela samhället tillhörande egendom, samt den planlösa varuproduktionens ersättande med en socialistisk, samhällets verkliga behov motsvarande produktion. Socialdemokratin vill därför genomföra även arbetarklassens politiska organisation, sätta sig i besittning av den offentliga makten och efter hand förvandla till samhällelig egendom alla produktionsmedlen - transportmedlen, skogarna, gruvorna, bruken, maskinerna, fabrikerna, jorden. Arbetarklassens intressen äro desamma i alla land med kapitalistiskt produktionssätt. Med utvecklingen av världshandeln och produktionen för världsmarknaden bliver arbetarnas ställning i varje land beroende av deras ställning i övriga land. Arbetarklassens frigörelse är därför ett verk, vari alla kulturfolk måste deltaga. Med erkännande härav förklarar sig Sveriges socialdemokratiska parti vara ett med socialdemokratin i andra länder.

Kamrater! Innerst inne vet vi det, och har alltid vetat det: denna ursprungliga vänsterpopulistiska energi är det moralisk-politiska kapital som socialdemokratin (och vänstern i allmänhet) i allra högsta grad fortfarande livnär sig på. Den banade väg för mer praktiska reformister, gav dem en karta och en kompass. De flesta väljare förväntar sig inte längre några omvälvande samhällsprojekt från socialdemokratins sida, men de förväntar sig fortfarande mer och framförallt något annat än av borgerligheten. På sätt och vis är en besviken socialdemokrat därmed en äkta socialdemokrat; en människa som sätter förhoppningar till ett parti, en rörelse men inte ser dem infrias. Men besvikelsen i sig vittnar om ett kvardröjande anspråk på en rörelse. Den känslan är inte ens riktigt en individuell känsla utan en kollektiv föreställning, skapad under ett sekels tid.

Socialdemokratiska politiker eller vänsterpolitiker som beslås med fiffel eller lögner döms mycket hårdare än borgerliga politiker av folkdomstolar och media. Se det som ett kvardröjande uttryck för en ursprunglig förväntan: På borgerligheten ställs inte samma moraliska krav. En världsbild där den enskilda nyttomaximerande människan står i centrum alstrar inte samma moraliska förväntningar. Ingen räknar på allvar med att den ekonomiska elitens talespersoner står för något annat än egoism. När förre ordföranden för Svenskt Näringsliv, Leif Östling, yttrade sina famösa ord om det meningslösa i att betala skatt – ”Vad fan får jag för det?” – bekräftades den bilden.

Arbetarrörelsen har ännu ett slags moraliskt-politiskt grundkapital och det är mycket det som än idag får så pass många väljare att fortsätta att rösta på de partier som någonstans ändå förknippas med dessa värderingar. Men år för år har det vittrat ner och fått till effekt att de anspråk som rörelsen tillskrivs inte längre är lika stora – och då minskar engagemanget och mobiliseringen.

Vänner! Jag är övertygad om att det i varje ögonblick går att börja om, med allt, och nylansera de klassiska orden – socialism, solidaritet. Det där initiala vänsterpopulistiska ögonblicket står alltid där otåligt och uppfordrande och väntar så länge vi lever i en kapitalistisk marknadsekonomi.

Annons