Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Liten bergspredikan för socialister - Del 3

Artikel 3 av 16
Liten bergspredikan för socialister
Visa alla artiklar

Annons

Länstidningens ledarsida publicerar Göran Greiders bok Liten bergspredikan för socialister.

Själv beskriver Göran Greider sin bok på följande sätt:

"Detta är en moralisk-politisk pamflett. Att den heter Liten bergspredikan för socialister beror inte på att den är kristen – även om jag tror att all socialism är evangeliskt färgad – utan på att den politiska radikalismen alltid startar i den ursprungliga situationen: Du hör en människa agitera och röra upp dina känslor och aktivera ditt engagemang och ditt förnuft. Och du får ett löfte om att ett annat samhälle är möjligt."

Första avsnittet publicerades 3 juli. Idag avsnitt 3.

Att ordet kamrat idag är närapå försvunnet ur det politiska språket – och heller inte ersatt av något likvärdigt – vittnar om en långt gången ideologisk förflackning och om organisationer tömda på folk. Men det är inte bortglömt. Varje kollektiv rörelse har behov av liknande ord och kommer att uppfinna nya eller återanvända gamla när de verkligen behövs.

Jag vet inget tal som så tydligt visar kraften i det där tilltalsordet som Olof Palmes avslutningsord på partikongressen 1975, det korta, klassiska tal som fått namnet Vi ses igen, kamrater:

Strax är kongressen slut. Men vi ses igen, kamrater. Vi ses igen i Folkets Hus, i studiecirkeln ”…att möta framtiden”, vid möten i arbetarkommunen och i facket. Vi ses igen – i portuppgången med packen av broschyrer. Du tar uppgång A och jag tar uppgång B. Vi ses igen, kamrater, någonstans i skärningspunkten mellan drömmen och slitet, i människors möte till prövande samtal och gemenskap.

Talet uttrycker en symbios mellan medlemmar och partiledare: Palme träder inte fram som en ledare höjd över den rörelse han tillhörde, som han i mer borgerlig historieskrivning på senare år ofta framställts som när det glömts bort att Palme faktiskt bars fram av en stor folkrörelse. Här är istället agitatorn och ledaren som rörelsens gräsrötter kunde spela på och den rörelse som Palme kunde spela på, som på en klaviatur. Och det är i det här fallet det lilla ordet kamrater som löder samman dem, rörelse och vald ledare. När Palme uttalar sitt Vi ses igen, kamrater är det ett slags överskridande av det rådande, det bestående, som speglas i orden.

De flesta som idag hyser en önskan om ett annat samhälle har inte ens ett självklart ord att hälsa varandra med som ger ett löfte om ett överskridande av det rådande samhället och de saknar det därför att de är utspridda, separerade från varandra och sällan organiserade. Men de är långt fler än vad som vanligtvis antas. När jag hållit mina 1 majtal (och även andra anföranden) har jag därför alltid varit noga med att hamra in dessa hälsningsord: Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare! De slår en vag men högtidlig retorisk ring kring åhörarna och förbinder den som talar med dem som tilltalas. Alla närvarande kliver för en stund in i ritens cirkel.

Från borgerligt håll raljeras det inför varje 1 maj över en ålderdomlig politisk rit som borde avskaffas. Ändå är det fortfarande en av de stora kollektiva manifestationerna i Sverige och världen. Och plötsligt kan demonstrationstågen fyllas med enormt mycket människor, som i Borlänge och Falun 2016 och 2017, då nazistiska Nordiska motståndsrörelsen demonstrerade på 1 maj. Tusentals ilskna demonstranter tågade plötsligt under de röda fanorna. I tågen syntes många glada, igenkännande leenden mellan människor som inte sett varandra på länge. Man ska också komma ihåg att en politisk rit kan hållas vid liv och betyda något även om deltagarna är ganska få: De som inte direkt deltar vet att 1 majtågen finns. De hör om dem. De påminns om något. Jag skrev en dikt för några år sedan där jag försökte fånga den romantiska kraft som denna årliga manifestation rymmer:

Jag älskar demonstranterna som först

står längs trottoarerna

nästan lite skygga

och så helt plötsligt faller in i ledet,

som om de övermannats av övertygelse

eller äntligen upptäckt ansiktet hos

en vän eller någon de älskar.

Vladimir Majakovskij, ung och levande,

går med strömmen nerför huvudgatan,

han håller Rosa Luxemburg i handen,

han lyfter upp henne ibland

i handflatan för att hon haltar.

Joe Hill slungas över Atlanten tillbaka hit.

Han börjar sjunga.

Che Guevara pratar med någon från Kommunal.

Olof Palme tänder den första

ciggen på tjugofyra år.

En papperslös håller i en bunt papper, det är flygblad.

Jenny Wrangborg, ung poet

och restauranganställd, läser på hemlig ort

högt ur våra ansikten och vi

häpnar över att allt det där

stod skrivet i våra anletsdrag.

Jag minns alla mina förstamajtåg

och hur de alltid rört vid mig

och jag ser hur jag går

fram till mikrofonen för att säga

de tre orden som befriar:

Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare!

Under den socialdemokratiska extrakongressen 2003, inkallad för att enbart diskutera EMU-frågan, försökte jag mig på att skoja lite med de där hälsningsfraserna. Jag var ombud på kongressen och när jag steg upp i talarstolen och hade mina tre minuter till förfogande tänkte jag att jag måste säga något som får alla i kongresshallen att rycka till i den långa, lätt sövande kavalkaden av treminuterstalare. Så jag drog till med: Kamrater! Vänner! Fiender!

Direkt kände jag hur hela kongressalen stelnade till. Det blev tyst. Någon skrattade. Men de allra flesta såg faktiskt förolämpade ut. Jag hade vanhelgat ett språk, en tradition. Inte för att den traditionen politiskt verkade betyda så särskilt mycket längre – detta var i den falnande socialdemokratins tid – ändå var det som om något länge nedsövt väcktes till liv i kongressdelegaterna. Men efteråt ångrade jag mig. Tilltaget var dumt.

Annons