Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Liten bergspredikan för socialister - Del 2

Artikel 2 av 16
Liten bergspredikan för socialister
Visa alla artiklar

Annons

Länstidningens ledarsida publicerar Göran Greiders bok Liten bergspredikan för socialister.

Själv beskriver Göran Greider sin bok på följande sätt:

"Detta är en moralisk-politisk pamflett. Att den heter Liten bergspredikan för socialister beror inte på att den är kristen – även om jag tror att all socialism är evangeliskt färgad – utan på att den politiska radikalismen alltid startar i den ursprungliga situationen: Du hör en människa agitera och röra upp dina känslor och aktivera ditt engagemang och ditt förnuft. Och du får ett löfte om att ett annat samhälle är möjligt."

Första avsnittet publicerades 3 juli. Idag avsnitt 2.

Kamrater!

Sedan länge känns ordet ”kamrater” för många som en främmande, långväga besökare i språket. Det tycks höra hemma i en annan, svunnen tid. Politiska kommentatorer eller statsvetare har inget till övers för det och ser det som en pinsam rest från det förgångna. Men när jag håller mina 1 majtal vid en älvbrant i Dalarna inleder jag alltid med den högtidliga hälsningsfrasen ”Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare” och varierar därefter de tre orden genom talet. För mig utgör de en sekulär motsvarighet till religionens treenighet: De rymmer grunden för den demokratiska socialism jag tror på. ”Kamrater” står för idéernas gemenskap, ”vänner” för solidariteten och för glädjen i att kämpa för något gemensamt, ”mötesdeltagare” för principen Sörj inte! Organisera! och insikten om att den enda fördel som de maktlösa i denna värld har är att de är många och fler än förtryckarna. De tre orden har en nästan arkaisk klang, trots att de är omedelbart begripliga, men besitter därför en oavvislig aura.

Just ordet kamrat har sitt språkliga ursprung i latinets camera, som alltså betyder rum. Spanskans camarada och franskans camarade syftade på flera människor som delade rum, eller tält. I ”kamrat” ryms en plats och fysisk närvaro mellan människor. Det användes i franskan i det militära språkbruket. På tyska – Kamerad – hade det länge en nästan romantisk överton, men under revolutionsåret 1848 fick det en mer politisk innebörd. Från Tyskland rörde sig ordet mot Frankrike och England. I engelska språket är comrade belagt från 1884 i den socialistiska tidningen Justice. När det började användas som tilltalsord socialister emellan var det helt enkelt därför att ordet stod fritt från kön och klass: Ordet kamrat skulle enbart syfta på och till och med väcka till liv en universell socialistisk övertygelse. Det bröt mot det bestående, mot Herr och Fru, Mister och Miss.

Under franska revolutionen användes hälsningsfrasen Medborgare! – Citoyen/ Citoyenne istället för Monsieur och Madame –ungefär på samma sätt. Men även om den franska revolutionen i sin mest radikala fas 1793 proklamerade de universella mänskliga rättigheterna begränsade sig ordet medborgare till den egna nationen. ”Kamrat” överskred nationsgränserna. Rummet var plötsligt världen. Nationalstaten var för trång för socialismen.

Framförallt var det i den kommunistiska rörelsen som kamrat användes som tilltalsord. Men inte bara där. Det fanns i bruk många årtionden före splittringen mellan socialister och kommunister och bland mer ideologiskt trosvissa socialdemokrater har det alltid förekommit. När Per Anders Fogelström skriver sin Kamratserie på sjuttiotalet – romansviten efter Mina drömmars stad – står ”kamrater” både för barndomskamrater och för något mycket vidare, universellt och politiskt: Det fogar samman människor.

Fortfarande hörs därför, för den som verkligen lyssnar, något säreget uppfordrande i ordet. Det är en uppbrottssignal. Vänsterpartistiska och socialdemokratiska partiledare liksom fackföreningsledare inom LO använder det då och då i våra dagar, om än inte särskilt ofta. Borgerligheten, däremot, har ingen motsvarande hälsningsfras. De har inget hälsningsord av det slaget som kan uttalas mellan två politiskt aktiva borgare, eller utslungas som en parolliknande öppningsfras på ett stort tal. Borgerligheten saknar enkla vardagsord för det kollektiva och det gemensamma: Ingen moderatledare kommer att inleda sitt tal med ett uppfordrande Borgare! Och Medborgare! fungerar inte heller.

Den bristen speglar det faktum att borgerlighetens enda måttstock och utgångspunkt i slutändan är den enskilda individen. När borgerligheten en gång var revolutionär och ville störta en härskande aristokrati kunde den ännu tala passionerat om kollektiva enheter som folket och nationen. Men sedan denna borgerlighet i stort segrade och detta samhälle blev deras har den uppenbarligen inget behov av de ord som är större än individen: De räds allt sådant. De blir alltid mycket irriterade när vänstern talar om olika ”strukturer” som rör klass, kön eller rasism och som får individers beteenden att likna marionetteater. Borgerligheten är av det skälet intellektuellt direkt blockerad i alla övergripande frågor som rör klassamhället och det idag planetära maktsammanhang som vänstern har ett levande ord för: Kapitalismen.

Jag har alltid tänkt att det lilla ”kamrat” markerar en definitiv gränslinje mellan två skilda sätt att se på världen: I det ena synsättet skymtar en kollektiv horisont, en stämning av folkmassa och uppbrott. I det andra finns i sista hand enbart enskilda individer; människan som ö. Språket, ibland enskilda ord, inrättar verklighet.

I socialistiska, anarkistiska och kommunistiska rörelser fungerade ordet som en praktisk gestaltning av att här, i vår rörelse, skulle alla vara jämlika, utan inbördes rangordning. I realiteten var det förstås aldrig så. Kvinnor värderades lägre än män. Partieliter stod över vanliga medlemmar. Utbildade hade makt över outbildade. Funktionärer över gräsrötter. Immigranter värderades lägre än infödda. Men kring hälsningsfrasen kamrat slog en utopisk rymd upp som sade: I den här gemenskapen lämnar vi för en stund klass- och könssamhället, här är alla lika mycket värda. De idéer vi tror på är gemensamma, de sträcker sig över varje nationsgräns, varje etnisk barriär och omfattar alla sexuella identiteter. Visionen är inte så olik den utopiska, kommunistiska anda som genomsyrade den första kristna församlingen så som den skymtar i Nya testamentets Apostlagärningar och som de flesta av dagens mer konservativa kristna helst inte vill veta av: ”De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov.” Den solidariska principen var ”inbördes hjälp”, som det heter i denna tvåtusenåriga skrift.

Annons