Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lite för mycket av det goda – fast väldigt roligt också …

/

Annons

Det är Pierre, Börje, Lenita, Britt-Marie och Anna. Fyra av dem jobbar på Gottegrisen AB och Lenita i kassan på ICA. Efter en danskväll ute kommer det fram att Lenita är kvinnan som kan tala med hästar – hon har bland annat kommunicerat med Annas systers ponny – och spelmissbrukaren Börje får en ljus idé: här ska spelas på trav!

Lenita avläser dagsformen på kusarna på Bergsåker och en dag händer det – de är miljonärer! Det är nu sockerdagarna börjar – men då har Börje glömt att lämna in kupongen.

Britt-Marie sätter nästa plan i verket: den inbegriper en livförsäkring, ett fejkat giftermål och ett ensligt beläget torp i Jämtland (=jordens ände) som vindarna viner ikring.

Dramatiker och regissör är Martin Lindberg (för övrigt pappa till Rasmus Lindberg som bland annat skrivit ”Dan då Dan dog” och ”Förödelsedagsbarnet” för Jämtlands läns teater).

Precis som i Martin Lindbergs ”Fusbrännaren” som Jämtlands länsteater spelade för några år sedan har ”Sockerdagar” formen av ett informationsmöte. Men där det i ”Fusbrännaren” kändes påkallat för att reda ut vem fusbrännaren var känns det mer konstruerat här. Men låt gå. Greppet öppnar för ett direkt publiktilltal som avslutas i den renaste formen av publikfrieri – godisregn.

Mer kluven känner jag mig till karaktärsgestaltningen. Martin Lindberg hämtar, som han själv skriver i programbladet, sina karaktärer ur de lägre inkomstlagren. Till en början känns de verkligen som platta schabloner. Men så får varje karaktär en enskild stund med publiken och får berätta om sin bakgrund (skilsmässor, bortadopterade barn, fårfarmeri i Australien, Hells Angels-förföljelse) och sina drömmar och det platta djupnar.

Problemet är att berättandet är för schematiskt för att bli trovärdigt. Det platta dröjer kvar. Tyvärr.

Karaktärerna stärks av att varje huvudperson också gestaltar flera bikaraktärer men ändå behåller sin grundkaraktär. Det blir en rolig metateatral lek men det räcker inte hela vägen.

Manus skulle också ha kunnat skäras ner en del, alltför ofta hamnar föreställningen i gapighet och utsvävningar som gör att jag ibland får lite långtråkigt. Lite för mycket av det goda.

Fast jag (och resten av publiken) har väldigt roligt också. Mycket på grund av den osannolika händelseutvecklingen med mycket oanade vändningar – ända in i slutet. Men också tack vare skådespeleriet som jonglerar med stora gester.

En röd tråd är dansbandshitsen som får bryta av och i smeksamma ord och toner kommentera handlingen – det är en verkligt bra idé som fungerar även om antalet dansbandsmusikalnummer också skulle kunnat skäras ner något.

Sockerdagarna för de fem kommer, men inte som man kunnat tro, utan förankrade i en mer realistisk verklighet. Slutet gott, allting gott.

Mer läsning

Annons