Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lita på varandra - både i rymden och på jorden

Annons

Jag vet inte om ni minns det men i förra krönikan från mig trasslade jag in mig lite i funderingar omkring vår planet. Jag skulle ju träffa Christer Fuglesang och besättningen från NASA och då kunde jag inte låta bli att tänka att de kanske fått helt nya perspektiv på vår tillvaro här på jorden. Nu när de fått lite distans, liksom. Det blev inte alls som jag hade trott. För det första vill jag säga att jag aldrig mött så balanserade människor. (Ja, ja, dummer, tänker ni; det är klart man måste vara balanserad för att bli astronaut.) Men jag menar Extremt balanserade. De stod liksom i en slags avslappnat givaktläge hela tiden. Armarna bakom ryggen eller i kors. Blicken rak och öppet mötande varje person som pratade med dem. De var ovanligt ... ja, närvarande faktiskt.

Sen var de ju förstås doktorer, ingenjörer, piloter och dykare i olika kombinationer. Så de var inte bara ovanligt skärpta, de var i superform också. Men det mest slående var att de hela tiden var så fulla i skratt. Det kanske kommer med sjukt bra psyke, toppfysik och världens bästa utbildning; att man har lust att skratta. Man behöver liksom aldrig ha någon prestige; man är duktigast helt enkelt.

Nya perspektiv. Och de hade fått nya perspektiv när de cirklat runt jorden. Var 90:e timme ett varv. En av astronauterna förklarade den märkliga känslan av helhet, att han nu verkligen kände vårt klot, att det var så litet i rymden och att han varit 25 gånger förbi Australien och därför kände sig mer hemma på Hela klotet. Det där med nationsgränser kändes inte längre särskilt relevant.

Hörsalen i Kulturhuset i Stockholm där jag jobbar var fullsatt. Massor av barn och unga blandat med urgamla och medelålders. Gemensamt för publiken var förstås fascinationen av att få prata med dem som varit ute i Rymden. Astronauterna började med att visa en film och berätta under tiden vad det var vi såg. Och vad såg vi? Jo, vi såg ett gäng killar och en tjej som lekte Hela Dagarna (eller dagar och dagar – vad vi nu ska kalla tiden i rymden den är ju lite mer relativ ...)

De lekte med maten (sprutade ut strängar av potatismos och sög in dem igen, gjorde bubblor av vatten som de satte en läkerol på, lät det flyta fritt i tyngdlösheten och lekte att det var ett Space-eye).

De lekte med varandra (flög genom rymdskeppet mycket utstuderat som om de var superhjältar, slog volter, borstade tänderna upp och ner och så vidare.)

De njöt på ett helt oerhört sätt av det faktum att de var tyngdlösa. De försökte förmedla till den häpna publiken vad känslan av tyngdlöshet gör med en. Att det är så fantastiskt att inte vara utsatt för gravitation, att saker beter sig på ett väldigt oförutsägbart sätt i tyngdlöshet. En skruvmejsel som man sätter i rörelse i luften snurrar till exempel inte alls som man tror, den bildar märkliga mönster. Ja, ni förstår, tyngdlösheten tar fram den lekande människan, helt klart.

Så kom publikens frågor om högt och lågt. Viktigast kanske, en liten kille som undrade: är ni rädda under en spacewalk? (Ni vet när de är ute och traskar i själva rymden endast fastsatta i en liten vajer. Fuglesang flyttade ju till exempel en 800 kg tung tank under en sådan promenad.) Det är ju en väldigt relevant fråga. Jag skulle själv förmodligen kissa på mig (och hur kul är det i en rymddräkt ...)

Beroende av varandra. Astronauterna tittade på varandra, det var som om de inte riktigt förstod frågan. Men så var det en av de äldsta som sade: Vi gör bara vårt jobb. Detta är vad vi har tränat för hela våra liv. Mannen som är ute promenerar i rymden är beroende av att vi inne i skeppet gör vårt jobb rätt. Och vi är beroende av att han eller hon gör sitt. Det är så det fungerar: vi är så beroende av varandra, vi måste lita på varandra. Och det gör vi. Pojken i salongen verkade inte riktigt som han fått svar på frågan så då berättade astronauten om hur de fått förbereda sig. De hade varit på överlevnadsveckor där de blivit fullständigt utmattade och utmanade fysiskt och psykiskt. Där själva syftet med övningen varit att de skulle få syn på sina egna och de andras skuggsidor, svagheter, rädslor. And then we work on theese weaknesses. Together. Thats how we know we can trust each other.

Jag kan inte riktigt i ord förmedla hur det var att umgås med de här gubbarna några timmar. Väldigt annorlunda och insprirerande. Så inför det nya året mina vänner har jag fått ett nytt sätt att angripa världen. Man måste lita på varandra. Det är så vi gör. Gott Nytt.

Lita på varandra – ute i rymden som på jorden

Mer läsning

Annons