Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Liss Jonasson: Vi drabbas alla av att hälsoklyftan växer

Annons

I skrivande stund skiner solen utanför mitt köksfönster i Sundsvall för första gången på vad som känns som en halv evighet. Efter många, långa, mörka veckor fick vi en sådan där härlig vårvinterhelg till slut, lagom tajmad till sportlovsveckan.

I vår del av världen är sol en lyxvara. Varje år vallfärdar mängder av svenskar till sydligare breddgrader mitt i det obarmhärtiga januarimörkret. Man tar kanske ut en veckas semester för att åka till Mallorca, eller en hel månad och drar till Thailand. Allt för att slippa den annars ofrånkomliga, ökända vinterdepressionen.

Men såklart är det inte alla som har möjlighet att fly undan från vintermörkret till en varm sandstrand. Fler än dem som åker stannar hemma – antingen för att de inte kan ta ut en extra semestervecka hur som helst eller för att de rent krasst inte har råd.

Möjligheten att unna sig några extra soltimmar när det är som mörkast är inte det enda som skiljer befolkningen åt när det kommer till hälsa kopplad till socioekonomisk bakgrund. I Folkhälsomyndighetens årliga rapport om befolkningens hälsa syns tydliga skillnader mellan olika grupper i samhället. Det är till exempel nästan alltid de med lägst utbildningsnivå som har sämst hälsa.

För att nämna några exempel: Trots att medellivslängden ökar totalt i landet blir skillnaden mellan de som har lägst och de som har högst utbildningsbakgrund allt större. Trots att dödligheten i cancer och hjärt- och kärlsjukdomar minskar på totalen, så löper personer med lägre utbildningsnivå större risk att såväl insjukna som dö i den typen av sjukdomar. Med andra ord: Trots att svenska folket generellt mår bättre och bättre så blir skillnaden i välmående allt större.

Att det finns en socioekonomisk faktor när det gäller hälsa är välbelagt. Oavsett om man mäter i termer av utbildningsnivå, yrkesstatus, inkomst eller ekonomisk standard kommer man att komma fram till att de mer välbeställda i samhället både är friskare och lever längre än de med mindre resurser.

Denna hälsoklyfta mellan socioekonomiska grupper smittar dessutom av sig på andra samhällsgrupper. Kvinnor tjänar sämre än män och mår således sämre. Unga och pensionärer påverkas negativt. Likaså personer som är nyanlända till Sverige. Skillnaderna syns också beroende på var i landet du bor; allra bäst mår man i Stockholm, sämst i glesbygdskommuner i norra Sverige.

Hälsoklyftan är ett samhällsproblem som måste lösas. För förutom det uppenbara – alltså att det inte ska spela någon roll hur mycket du tjänar eller hur länge du har pluggat för att du ska må bra – så finns det dessutom en cirkulär effekt av hälsoklyftan. Ju större skillnader i hälsa vi har, desto sämre blir samhällsekonomin, vilket i sin tur leder till att folk mår ännu sämre.

Det går framåt. Befolkningen mår som sagt bättre och bättre på det stora hela. Men det behövs fortfarande omfattande välfärdssatsningar för att komma till bukt med problemet. Hälsoklyftan påverkar oss alla negativt och borde därför också räknas som en av våra största samhällsutmaningar i Sverige idag. Ditt välmående ska inte hänga på om du har råd att åka till Thailand varje vinter eller inte.

Liss Jonasson