Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lisa tränade till hon kräktes

Hon kunde träna upp till tio timmar om dagen och en dag hittades hon utslagen i ett dike. Nu har Lisa Jisei skrivit en bok om ortorexi.
– Gymmen är en del av problemet, säger hon.

Lisa Jisei är aktuell med boken "Jag är sjuk", och håller föreläsningar om träningshets – eller ortorexi, som det också kallas. Hon drabbades av anorexi som tonåring. När hon hade tagit sig ur den sjukdomen började hon som tävlingsdansare och danslärare – vilket i längden ledde till nya problem.

– Jag skulle åka på ett EM och ett VM. Då bestämde jag mig för att jag skulle bli mest vältränad av alla. Under en sommar gick det ganska snabbt utför. Jag började träna mer och mer och snittade till slut tio timmar om dagen. Då fattade jag själv att det inte var bra, för jag kunde inte sluta, säger Lisa Jisei.

Hon skadade ryggen illa på ett VM, men fortsatte ändå att träna hårdare och hårdare. En dag hittades hon helt utslagen i ett dike. Därifrån skjutsades hon till psykakuten, och fick börja en ny behandling.

– Sjukdomarna är liknande, men de skiljer sig åt. Med anorexin var det tydligt att jag var ganska apatisk. Ortorexin syntes inte så tydligt och det var svårt att fatta att jag var sjuk eftersom jag blev så påhejad och de allra flesta tyckte att det jag gjorde var så bra, säger Lisa Jisei.

"Mer" är ett ord som återkommer när hon beskriver sin sjukdom.

– Man fastnar i vissa detaljer. Kanske något speciellt kostråd, eller att man bara kör konditionsträning. Att man missar hela bilden och kör väldigt mycket av en specifik grej. Att man alltid går en extra promenad eller kör ett till pass, att man hela tiden gör lite mer än alla andra.

Hon upplever att det är ett ökande problem med att människor tränar för mycket. Hon tror också att det kommer öka ännu mer.

– Jag tycker att jag märker det när jag är ute och pratar med folk att det är jättemånga som känner igen sig. Det är en frifåra där man kan vara oemotsagd ganska länge. Man hanterar sin ångest, men samtidigt får man väldigt mycket beröm och påhejningar.

Har gymmen ett ansvar i detta, eller är ansvaret endast personligt?

– Det tycker jag definitivt att de ha. Inte så att de kan lösa hela problemet, men de är en del av det här problemet. Under alla de här passen där jag tränade till jag kräktes och kollapsade på gymmet var det aldrig någon som sa någonting, det var aldrig någon som ifrågasatte. Det tycker jag att man har ansvar som gym att reagera och visa vad man står för.