Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lina Wolff – Spanien tur och retur

/
  • ”Jag har aldrig strävat efter att vara osvensk, så det ligger inget medvetet val i det. Men det är klart, en del av den kulturella anpassningen går ut på att ta till sig litteratur, film och musik från landet man befinner sig i”, säger Lina Wolff.  Foto: Kennet Ruona

Från Sverige till Spanien – och tillbaka igen. I sin debutbok ”Många människor dör som du” rör sig Lina Wolff obehindrat mellan de båda länderna. Svartsynt, humoristiskt och ”osvenskt” levererar hon noveller med högst personlig prägel.

Annons

I sex år bodde hon i Spanien med sin familj. Lärde sig spanska snabbt, ”eftersom ingen ville prata engelska”, kämpade för att knäcka de kulturella koderna.

– Det var helt oumbärligt att lära sig avbryta för det var ovanligt att folk spontant gav en ordet. Att prata högt och tydligt var också viktigt, annars hördes man inte. Sedan måste man byta chip innan man kommer hem igen, annars tycker folk att man skriker och är ohövlig, säger Lina Wolff.

Sedan två år är familjen tillbaka i Hörby i Skåne, orten där Lina Wolff växt upp. Men Spanien lever fortfarande kvar i hennes skrivande, de flesta av berättelserna i novellsamlingen ”Många människor dör som du” utspelas i spanska miljöer.

Människorna i hennes texter är ganska vanliga – en ung kvinna som får jobb hos grannen, en hustru som misstänker att hennes man är otrogen, en arbetslös slacker som lämnats av sin flickvän - men hamnar i oväntade, ibland absurda situationer. De kränger containrar fulla med badmössor, blir svartsjuka på män i Musse Pigg-masker och lånar ut sina flickvänner till deprimerade kompisar.

– Jag tror att det absurda kan vara en konsekvens av att man inte helt får ihop sin omgivning, att man söker efter vissa nycklar eller samband som man inte helt hittar. Då kan resultatet bli absurda och skruvade inslag i texten, säger Lina Wolff.

Eller säger, förresten, när vi hörs av befinner hon sig i ett stekande hett Valencia. Mobiltäckningen är urusel och ett internetcafé i staden är vår enda möjlighet till kommunikation. Samvetsgrant svarar hon på varje fråga och ber samtidigt om ursäkt för att alla prickar över å:n och ö:n saknas i hennes mejl.

Till Spanien flyttade hon med sin spanske man när hans mor insjuknade i cancer. Ganska snabbt kom de in i en vardagslunk med jobb och dagis och inte förrän flera år senare bestämde de sig för att flytta tillbaka till Sverige igen.

– Spanien har nog bidragit till mitt skrivande på många sätt – inte minst för att det har varit en ventil i den kulturella anpassningen att kunna använda miljöer och själv skapa scenerna i dem. Det kan vara hur jobbigt som helst att axla ett utanförskap i vardagen, men när man skriver är det en tillgång.

Lina Wolff har alltid skrivit, mest dagböcker och brev. När hon hittade ett skrivarforum på nätet började hon lägga in korta alster och fick fin respons på dem. Det sporrade henne att börja skriva på allvar. Men det har inte varit helt lätt, ett romanprojekt om spanska inbördeskriget havererade, eftersom hon inte tyckte att hon kunde miljön och de historiska detaljerna tillräckligt väl.

Nu drömmer hon om att kunna organisera sitt liv tillräckligt väl för att kunna fortsätta skriva. Bland sina inspirationskällor har hon tidigare nämnt spanskspråkiga författare som Julio Cortázar och den mexikanske författaren Juan Rulfo. Men just nu är hon lite lästrött och läser helst korta, kärnfulla texter med mycket dialog. Federico Garcia Lorcas ”Yerma” beskriver hon ”som att åka rutschkana in i ett mörker”.

– En kompis till mig beskrev ganska bra vad en riktigt bra bok gör med en. Han sade att en bra text tar tag i nerver som man inte ens visste att man hade och rycker till.

Hur har det varit att komma ”hem” igen. Har det varit lättare att acklimatisera sig i Sverige än det var att landa i Spanien?

Lina Wolffs svar är diplomatiskt, utan att vara undanglidande.

– Jag har nog länge trott att jag ska hitta den perfekta platsen någon gång, men nu tror jag snarare att man får välja de imperfektioner som man kan leva med. Det handlar om att våga sätta ner väskorna och tro att det som är bra uppväger det som är mindre bra.

Mer läsning

Annons