Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lina Stenberg: Skolvalet är en bluff som vi gått på alldeles för länge

Annons

Svensk skola är i kris. Om detta har egentligen alla ledande forskare och sakkunniga varit eniga om länge. Men ändå görs just ingenting.

Eller ja, det görs väldigt mycket. Inget annat politikområde har väl varit så kidnappat i samhällsdebatten och varit utsatt för så mycket politisk experimentlusta.

Betygssystemet har gjorts om ett flertal gånger under senare år. Nymodigheter som lärarlegitimation, lärarreform, betyg i lägre åldrar och nu senast ordningsbetyg har införts. Utan utvärderingar och utan sakliga belägg testas nya idéer och kastas i armarna på redan överbelamrade lärare.

Egentligen är det bara en tidsfråga innan skolans kris blir så brinnande att läget blir riktigt akut.

Skoldebatten sker ofta utifrån OECD:s internationella mätningar av elevers skolresultat. Och även om dessa mätningar är fyrkantiga ger de oss hintar som vi inte bör förbise.

Något av de viktigaste som OECD förmedlat till svenska politiker på sistone är hur ojämlikheten bland svenska elever ökar.

I ljuset av OECD:s bedömning är det anmärkningsvärt hur våra politiker oavsett färg håller fast vid principer som förstärker ojämlikheten bland barn.

Men faktum är att ett fritt skolval för elever i Sverige inte bara är falsk marknadsföring. Det är osant.

En av de viktigaste anledningarna till att en tudelad skola är det fria skolvalet och friskolereformen som infördes 1992 av regeringen Bildt. Detta illustrerar skoldebattören Sten Svensson i en rapport från Arena idé.

Medan aktiebolag i skolan och utbildningskoncerner som vinstmaximerar får underkänt inom den breda vänstern ses valfriheten som sådan sällan som lika problematisk.

Och kanske beror det på att det är politiskt självmord att säga sig vara emot människors frihet att välja.

Men faktum är att ett fritt skolval för elever i Sverige inte bara är falsk marknadsföring. Det är osant.

Det säger sig egentligen självt. Hur hade ett system sett ut där alla elever i hela landet fått välja vilken skola de ville gå i för att sedan automatiskt få plats där?

För det första finns det ofta bara en eller några få skolor för barnen att välja mellan i närområdet.

För det andra är skolbyggnader per definition bara så stora som de är. Om alla tusen skolbarn i en viss kommun vill gå i en särskild skola är sannolikheten mycket liten att de rent fysiskt ryms där. Än mindre kan skolpersonalen bedriva undervisning med så knökfulla klassrum.

Den så kallade valfriheten handlar om något annat. Om man läser det finstilta handlar skolvalet om ”att önska att välja”. Att rangordna vilka skolor eleven helst går i för att sedan bli tilldelad en skolplats.

För om söktrycket är högt är det närhetsprincipen, kötid eller höga betyg som gäller. Eller så är principerna för intag hur godtyckliga som helst.

Och det säger sig självt att detta bluff-valfrihetssystem ger ojämlikhet. Om du som förälder vill få plats för ditt barn på en populär skola, då räcker det inte med att välja. Sannolikt måste du ställa dig i kö när ni lämnar BB, flytta in i huset strax bredvid skolan eller se till att få en skolplats på andra innovativa sätt.

Och vad händer om alla andra familjer gör likadant? Ja inte är det ett jämlikt system vi har.

Men visst låter det fint med ett fritt skolval. Frågan är bara varför vi köper att valfriheten lovordas när den faktiskt inte existerar.

Lina Stenberg, ledarkrönikör Länstidningen Östersund

Annons