Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lina Stenberg: Självklart vill flickor också spela fotboll

Annons

Mina döttrar, 10 år och snart 4. Som jag vill skydda dem. Till varje pris göra deras liv lättare. Jag vill vrida mej som en kokong utanför deras kroppar och försäkra mej om att de aldrig, aldrig ska behöva råka ut för något.

Men det går ju inte.

Jag vet att min äldsta redan vet att världen är orättvis. Att flickor och pojkar inte har samma möjligheter.

Hon har under sitt korta liv hunnit få tillräckligt med smällar. Försökt ta sig ur sin givna fålla men genom massivt motstånd förstått att veta sin plats och gått tillbaka.

Så många små och stora vuxenpekpinnar har dirigerat henne i den riktning hon väntas gå. Så seglivade förväntningar från omgivningen har lett henne in i spåret där flickor ska vara. På den smala vägen där flickor får gå, där handlingsutrymmet är litet.

Men flickorna vill ju inte spela, säger personalen när jag frågar. Fast jag undrar om de någonsin fått frågan.

Att spela fotboll är det bästa hon vet. Men fotbollsplanen på skolgården är ju pojkarnas arena. Såklart.

Men flickorna vill ju inte spela, säger personalen när jag frågar. Fast jag undrar om de någonsin fått frågan. Men jag förstår dem. Flickorna väljer att göra annat på rasterna, för de vet att fotboll inte är någon idé.

Som hon kämpat min dotter för att bli en i gänget. Att få vara med pojkarna och spela fotboll på samma villkor. Ändå är det hon som får stå målvakt när ingen annan vill. Som får titta på de dagar hon inte orkar kämpa. Som blir sist vald, som får spela men aldrig utan villkor.

Jag är glad att hon kämpar, att hon trotsar förväntningar och orkar stå emot.

Och så ser jag min minsta dotter. Så självklar och så fri i rörelser och uttryck. Ännu så ovetande om den smala vägen som är flickans lott jämte pojkarnas breda.

Men den tunga orättvisa hon känner varje dag i skolan, det ok som begränsar hennes person och gör att hon inte får vara precis den hon vill och drömma lika stort som pojkarna, det skulle jag så desperat vilja ta bort. Trolla bort i ett nafs och bara förinta.

Och så ser jag min minsta dotter. Så självklar och så fri i rörelser och uttryck. Ännu så ovetande om den smala vägen som är flickans lott jämte pojkarnas breda.

Så lite har förändrats sedan skolgårdarna och klassrummen när jag var liten. Då på 80-talet när jag gick från att tro att världen låg för mina fötter till vetskapen att min väg som tjej var mycket smal. Från att vara ett spralligt dagisbarn till en blyg skolflicka, för det var som en sådan jag fick beröm.

Och trots att vi vet att detta är så destruktivt, varför fortsätter vi att dela upp världen och lära flickor att veta sin plats medan pojkarna ges alla möjligheter?

Hur många fler generationer av flickor ska behöva bli beskurna innan något händer?

Vi kan förundras allt vi vill över att sexuella trakasserier fortsätter pågå på arbetsplatserna och att lönerna fortsätter vara ojämställda om vi inte ser över hur våra barn sorteras in i destruktiva könsroller.

Det krävs förändringar i det stora och i det lilla för att våra flickor inte ska bli patriarkatets nästa offer.

Och det är vi vuxna som behöver leda vägen. För om skolans personal inte aktivt bjuder in flickorna till skolans fotbollsplan, om det inte blir en självklar arena oavsett kön, ja då kommer de vuxna kunna fortsätta förklara att pojkarna ju gillar fotboll mer. Att flickorna hellre anpassar sig, gör sig mindre och inte är till besvär.

Och då kommer flickor som min dotter att fortsätta att förgäves stånga sig blodiga i försöket att bredda den alldeles för trånga väg som de vuxna stakat ut åt henne.

Lina Stenberg

Annons