Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lina Stenberg: Jan Björklunds politiska arv är en disciplinskola med ojämlikhetsskapande återvändsgränder

Annons

Jan Björklund försvinner ur politiken och det får mej att tänka på ett avsnitt av Vänner när Monica och Rachel ska flytta isär och båda snyftande utropar ”It’s the end of an era!”

Men tro mej, jag snyftar inte.

Det är dock ingen överdrift att Björklunds avgång kommer ha stor inverkan på det politiska landskapet framöver.

Kanske är det för att han är den enda av partiledarna som finns kvar från den gamla skolan. Eller eran. Som ledde ett parti innan SD ens blev en aktör att räkna med. Då när blockpolitiken var rigid och när avtal mellan partier respekterades.

Det kritiska tänkandet, solidariteten och det demokratiska uppdraget försvann i princip från skolans uppdrag när han tillträdde som skolminister. Värderingar som den tidigare S-ledda skolan höll högt men som blev bespottad som ”flumskola”.

Genom partiledarskiften i samtliga andra riksdagspartier har Jan Björklund stått stadig. Inte för att han varit sedd som landsfader av sina egna. Snarare verkar han fått vara kvar då det skulle inneburit allt för stora risker för det lilla och ofta splittrade partiet att ens inleda en seriös diskussion om ledaralternativ.

Helt ärligt har Björklund haft ett sätt att driva politik som stundtals varit svår att ta på allvar. Det är något med hans oreflekterade besatthet att driva enstaka frågor in absurdum utan att relatera till omvärlden som fått andra med mej att le i mjugg.

Och främst är det ju utbildningsområdet som fallit offer för Björklunds ensidigt enerverande fokus och galna experimentiver.

Det Björklund åstadkommit i skolans värld är dock tragiskt, inte komiskt.

Som det kostsamma debaclet med lärarlegitimationer. Eller att Jan Björklund styrt om skolan till att handla om betyg och mätningar snarare än lärande och kvalitet.

Det kritiska tänkandet, solidariteten och det demokratiska uppdraget försvann i princip från skolans uppdrag när han tillträdde som skolminister. Värderingar som den tidigare S-ledda skolan höll högt men som blev bespottad som ”flumskola”.

Men listan är lång på försämringar inom skolan som L-ledaren ansvarat för.

Nu i backspegeln är det många som ser hur utbildningspolitiken fått lida sedan L-ledaren satte tänderna i politikområden i mitten av 00-talet. Men vi ska inte glömma att Björklund både inför valet 2006 och under sina första år som utbildningsminister hyllades från både höger och vänster. Lärarfacken var extatiska, äntligen fanns där någon som ville punkthöja lärarnas löner och uppvärdera yrkets status.

Att S förlorade valet det året berodde delvis på Björklunds skolfjäsk. Det är viktigt att minnas.

Men listan är lång på försämringar inom skolan som L-ledaren ansvarat för.

Det oseriösa införandet av förstelärare som splittrar lärargrupper. Att elevernas välmående och möjligheter att lära för livet har varit underordnat kepsförbud. Och att där finns inbyggda återvändsgränder i utbildningssystemet.

Här ser vi det som blir L-ledarens arv till eftervärlden. För det Björklund hann ändra under sina två mandatperioder går sannolikt inte att reparera.

Och det är detta vi ska minnas när han nu lämnar scenen.

Men vad händer nu då?

Förhoppningsvis vaskar Liberalerna fram en vettig socialliberal kandidat att ta över efter Björklund. Det behövs för att hålla ihop Januariavtalet, men också för att ta omtag på vad ett liberalt parti kan driva för frågor.

Förbud, disciplin och hårda tag bör inte vara några av ledorden när Liberalerna får chansen att inleda en ny era.

Lina Stenberg, ledarkrönikör Länstidningen

 

 

Annons