Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lina Norberg Juuso: Verkligheten är inte alltid som vi vill att den ska vara

Annons

När riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh blev utesluten från Vänsterpartiet skrev hon en debattartikel i Aftonbladet (3/9) med rubriken att hon inte tillhör fegisarna.

Innan uteslutningen hade Amineh Kakabaveh bestämd sig för att lämna sitt parti – men toppen hann före. Bakgrunden är en mångårig och snårig konflikt som det som utomstående inte är lätt att avkoda.

Amineh Kakabaveh skriver i sin debattartikel att hon mobbats och att Vänsterpartiet inte med tydlighet förmår sig att ta tag i frågan om så kallat hedersförtryck som är en av feministen Amineh Kakabavehs hjärtefrågor.

Partiledningen i sin tur pekar på illojalitet mot partiet och en ovilja från hennes sida att arbeta partipolitiskt.

Men det är inte just detta jag vill lyfta fram denna gång - utan Amineh Kakabavehs hänvisning i sin debattartikel till arbetarförfattaren och autodidakten Moa Martinson (1890- 1964).

Martinson var rå och naken i sitt skrivsätt - och hennes blick på männen var utan romantiskt skimmer eller putsande av fasad.

Kakabaveh skriver att när Martinson skrev om arbetarkvinnornas liv och vardag i fattigsverige så fick Martinson höra att hon svartmålade arbetarklassens män. Just det har gått mig förbi när jag studerat Martinsons historia.

Med det skrivet: Jag betvivlar inte Kakabavehs litterära historiehänvisning. Och jag kan förstå om arbetarklassens män och män i allmänhet kippade av förargelse när de läste Moa Martinson. Martinson var rå och naken i sitt skrivsätt - och hennes blick på männen var utan romantiskt skimmer eller putsande av fasad.

Martinson skrev utifrån en klar position: kvinnoblicken. Hon tog arbetarkvinnans parti. Hon var själv faderlös proletärflicka och sedan arbetare och arbetarhustru. Det var kvinnorna och barnens liv som var i fokus för Martinsons flyhänta och förbannande penna. Livet hon skildrade i sina romaner handlade om en kvinnokamp för att överleva graviditeter, få bröd på köksbordet, hantera arbetslivets hårda villkor och försöka hålla fattigdomen och smutsen en arm bort.

Männens värld är i periferin – men samtidigt dikterar de kvinnorna och barnens villkor. Karlarna jobbar någon annanstans, när de kommer hem super de upp lönen, våldför sig på kvinnor och barn och tycks vara helt oförmögna att skapa stabilitet. Kvinnorna bygger upp, männen river ner. Om och om igen. Med en modern kvinnas villkor är det lätt att med falsett skrika: Men lämna karlarna! Som om det hade gått. Kronorna som trots allt blev kvar efter fylleslagen behövdes. Kanske fanns där också kärlek. Eller hoppet om den. Kanske fanns där också någon form av trygghet. Eller hoppet om den.

Verkligheten är som den är - för att kunna förändra tillvaron krävs det röster som pekar på missförhållanden och det krävs öron för att lyssna. Sedan krävs handlingskraft och mod.

Moa Martinson fyllde en litterär lucka med sin litteratur, hon skrev och bidrog därmed till vår kunskap om arbetarkvinnornas liv. Hon påverkade också sin samtid – kvinnorna och barnens liv synliggjordes och deras förhållanden gick inte att förneka. Det var naturligtvis inte bekvämt vare sig för Moa Martinson eller för dem som till sist tvingades att lyssna. Moa Martinson skrev om hur det var – inte hur det borde vara. Verkligheten är som den är - för att kunna förändra tillvaron krävs det röster som pekar på missförhållanden och det krävs öron för att lyssna. Sedan krävs handlingskraft och mod. Att Amineh Kakabaveh hänvisar till Martinson i sin kamp för det vi kallar för hedersförtryck är genialiskt. Oavsett vad som hänt mellan henne och Vänsterpartiet har vi en skyldighet att lyssna på röster som berättar om orättvisor och förtryck. Hur obekvämt det än är. Annars är inte förändring möjligt.

Lina Norberg Juuso

Annons