Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lina Norberg Juuso: Ensamheten är inte ditt fel

Annons

Ensamhet har varit under debatt under sommaren. Fristående kolumnisten Hanne Kjöller skrev en ledare i DN den 3/7 där hon hävdade att ensamheten är ett eget val.

Om en tror att ens vardag är ett direkt resultat av ens egna individuella val är det förstås en rimlig tes.

Är du ensam, fattig, olycklig, what so ever: Skyll dig själv, du hade kunnat välja annorlunda.

Om en istället hävdar att individen påverkas av vilket sammanhang en föds in i, så som kön, klass, etnicitet, hälsa och geografisk ort så faller Kjöllers individuella ensamhetsteori som ett korthus. Då påverkar människans vardag och faktiska livsmöjligheter av yttre faktorer som är svåra - eller omöjliga - att förändra. Förenklat: Det påverkar människans liv om hen är född in i en välbärgad familj i Danderyd och det påverkar en människans liv om hen är född i en fattig familj med adressen Angered. Vad som ger störst försprång i livet är inte speciellt svårt att räkna ut.

Hanne Kjöller listade nio punkter i sin text om hur en människa effektivt bygger upp sitt, vad hon kallar, “ensamhetskapital”. Första punkten var att inte ta några egna initiativ. Ja, det stämmer ju att en människa som inte själv bjuder upp till dans riskerar att erbjudas få, eller inga danser. Men sanningen är ju också att människors förmågor att ta egna initiativ är vitt skilda. En hårt pressad flerbarnsmamma har kanske varken tid eller ekonomisk möjlighet att ta några sociala initiativ, kanske har hon inget nätverk att uppvakta heller. Kanske är hon nyanländ? Eller så har hon en funktionsvariation som helt enkelt gör att tröskeln för sociala initiativ är för hög.

I punkt efter punkt pekar Hanne Kjöller raljant på det egna ansvaret för ensamhet och slutsatsen blir tyvärr att de som är ensamma har sig själva att skylla. De har inte tackat ja tillräckligt snabbt när de blivit bjudna på middag (som om att alla blir bjudna på middagar!), de har på middagar tjorvat med olika dieter (återigen- detta med middagar är en icke ensam människas verklighet), de har aldrig bjudit hem folk (men VEM ska man bjuda hem om man är ensam?), de har aldrig prövat på nya aktiviteter (som om aktiviteter inte kostar skjortan) och de har aldrig lyssnat på andra människors åsikter och förändrat sina egna ståndpunkter (för att lyssna på andra krävs det att det finns någon som lyssnar, det vill säga, en människa).

Hanne Kjöller skriver med andra ord en ledartext som utgår ifrån att en människa redan HAR ett socialt nätverk och punktar sedan upp hur en sedan långsamt skjuter sig ur det. Det är således ingen text för den som är ensam, för den som inte har någon att bjuda på middag, inte blir bjuden någonstans, inte har pengar eller livsutrymme för att testa nya aktiviteter, inte har någon att prata med och så vidare. Hanne Kjöller gör ensamheten till ett individuellt problem och därmed har samhället inget ansvar. Jag håller inte alls med. Ofrivillig ensamhet är en gemensam angelägenhet och tillsammans kan vi arbeta för att alla ska få ingå i en gemenskap, på ett eller annat sätt.

Lina Norberg Juuso

Frilansskribent

Annons