Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lina Norberg Juuso: De arga pojkarna behöver stöd och kärlek - inte hån på Instagram

En känd feministisk profil med nästan 100 000 följare på Instagram vevade argt mot patriarkatet på sin plattform för några veckor sedan. Inget konstigt med det – hon är just känd för att bedriva feministisk agitation och kallar sig för aktivist. Hon är en maktfaktor inom delar av den feministiska rörelsen. Men denna gång landade hennes feministiska analys helt fel och istället för att stå på de svagas sida attackerade hon pojkbarn med olika diagnoser eller andra sociala svårigheter.

Hon var helt enkelt less på stökiga arga pojkar som inte kan bete sig.

Tyvärr hängde en del av hennes följare på och okunnigheten kring barn med neuropsykiatriska funktionsvariationer, NPF, blev skrämmande tydlig.

Det är inte bara magstarkt, utan också en kränkande retorik direkt riktad mot barn.

Andemeningen hos den feministiska profilen var att hon var less på att föräldrar och andra, typ skolan, ursäktade pojkars dåliga beteende mot andra människor med att hänvisa till diagnoser som adhd, eller att påpeka att en adhd-utredning var på gång.

Hon insinuerade att funktionsvariationer används som en sorts “gräddfil” eller ursäkt från föräldrar att inte uppfostra sina pojkbarn att agera “normalt”.

Det är inte bara magstarkt, utan också en kränkande retorik direkt riktad mot barn. En föraktfull retorik riktad mot föräldrar till barn med olika NPF-diagnoser som väldigt ofta gör precis allt de kan för att deras barn ska fungera i sociala sammanhang.

Familjer med NPF-barn behöver inte mötas med fördomar och negativ attityd. De behöver istället allt stöd för att orka fungera i sin föräldraroll. En föräldraroll som ofta innebär att strida för att ens barn ska få särskilda anpassningar och extra mycket stöd i skolan.

När samhället misslyckas med att se varje barns särskilda behov – oavsett kön - är det ett effektivt sätt att skapa söndriga vuxna. Barn behöver trygghet för att kunna skapa trygghet. Vad som är trygghet är individuellt.

Så kallade normbarn – de utan någon funktionsvariation – klarar exempelvis av att stå i kön in till matsalen, de klarar av att anpassa sig eftersom det inte är speciellt energikrävande för dem. Men för en pojke med adhd kan just den där stojiga kösituationen vara det som gör att situationen blir ohanterlig. Och för att hantera situationen - för att stå ut - så agerar barnet utifrån sin egen förmåga just där och då. Det kan vara att springa runt, skrika eller ge sig på andra.

Inget av det är ok – men det ligger inte på barnets axlar att lösa situationen, för det klarar barnet uppenbarligen inte av. Barnet har istället övertydligt visat att det är för svårt och det kommer inte bli lättare om det får skäll och skammanden.

Om vuxenvärlden sviker barnen och i detta specifika fall pojkarna, har jämställdheten inte vunnit något. De små pojkarna växer upp till arga män.

Vuxenvärlden behöver anpassa vardagen så att barnet kan lyckas. Det kan innebära en specialkö in till matsalen. Och när barnet får möjlighet att lyckas så är det så klart bra, både för barnet och dess omgivning.

Ett barn med funktionsvariationer måste ständigt förhålla sig till normsamhällets agenda och krav – att då göra specialanpassningar för att underlätta för barnet är inte att curla för patriarkatet eller att positivt bekräfta negativt beteende. Det är att skapa förutsättningar, för alla barn. En utåtagerande pojke kan skada både sig själv och andra - då ska vuxenvärlden göra allt för att det inte ska kunna ske.

Om vuxenvärlden sviker barnen och i detta specifika fall pojkarna, har jämställdheten inte vunnit något. De små pojkarna växer upp till arga män.

Lina Norberg Juuso