Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lina Norberg Juuso: Älskade Moa Martinsson – din gärning var ovärderlig

Annons

Nu inför stundande högtider tänker jag på Moa Martinsson. Jag ska återläsa Kvinnor och äppelträd under ledigheten. Moa Martinson är proletärflickan som föddes med segerhuva i ett soldattorp i Vårdnäs, Östergötland 1890. Hon fick namnet Helga Swartz – namnet Moa Martinsson tog hon senare i livet - när hon ömsade skinn och blev författare.

Hennes far var okänd. Modern hette Christina. Det var ett annat Sverige. Inget välfärdsland. Christina var tvingad att låta flickan växa upp i olika fosterhem de första åren. Först när Christina gifte sig fanns ekonomiska förutsättningar att ta hem dottern. Moa/Helga var då sju år och i romanen med tydliga självbiografiska Mor gifter sig är kärleken mellan mor och dotter ett tydligt tema. Fattigdomen likaså och klassamhällets råhet. Och Moa/Helgas längtan efter bildning. Törsten efter berättelserna, litteraturen.

Den lilla flickans blick i Mor gifter sig ser att klassamhället inte bara är en fråga om bröd på bordet, en varm bostad och kläder på kroppen, utan också handlar om det vi kan benämna som det kulturella kapitalet. Att överklassen har tid, råd och alla möjligheter att läsa romaner, lyssna på musik och bilda sig. För att sedan använda sin kunskap som förakt mot de som varken har tid eller råd eller möjligheter att göra detsamma.

Det här bidrar till att den lilla flickan blir fylld av klassförakt - och det bär hon med sig hela livet. Hela Moa Martinssons författargärning handlar om att synliggöra klassamhället ur kvinnorna och barnens perspektiv. Hon var en arbetarförfattare och hennes enorma bedrift att både fylla en historisk lucka och skapa fantastisk litteratur kan inte överskattas.

Bildningsfrågan var ett tema i hennes liv och i hennes självbiografiska litteratur. För Moa Martinsson var bildning ett tveeggat svärd. Å ena sidan eftersträvansvärt. Hon bildade sig hela livet - läste klassiker och hyllade år 1961 25-öreslitteraturen. Äntligen kunde en arbetare gå in i en handelsbok och köpa sig en bok! Moa Martinson blick var klar - 25-öreslitteraturen handlade inte bara om att pengarna i en arbetarfamilj kunde räcka till en roman – det handlade lika mycket om att sänka trösklarna till litteraturen. Göra möjligheten till bildning mer tillgänglig. Inte låta den vara överklassens.

Å andra sidan insåg hon att vad som klassades som bildning var en produkt av överklassen. Genom en sortering av vad som är “fin” och “ful” kultur. Genom sortering skapas maktövertag och de som har makten att sortera är de som redan sitter på makten.

Hon var en varm förespråkare av dragspelsmusik som musikkritikerna tyckte var för “enkelt” och “folkligt”. Hon tog parti för arbetarklassens kulturyttringar, samtidigt som hon erövrade det som kategoriseras som klassisk bildning. Hon hånade de lärda - samtidigt som hon blev lärd själv. En paradox kan tyckas. Men hon levde i den paradoxen genom att kämpa för allas rätt till ett drägligt liv – och där ingick möjligheten och rätten till bildning. Oavsett klasstillhörighet. Men också - och detta är viktigt - rätten att slippa förtryckas för att man inte kunde eller inte ville omfamna bildningsidealet som skapats av eliten.

Dessutom: hon banade ny litterär mark genom att i sina ord alltid synliggöra klassamhället utan romantiserad blick. Hon var proletärflickan som blev författare - trots att hon i inte i slutet av sitt liv var arbetare var det alltid där hon hade sin själsliga tillhörighet.

Lina Norberg Juuso