Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lill Lindfors och Tomas Bolme bär upp en föråldrad komedi

/

Det fanns en tid när fyra Neil Simon-komedier samtidigt var långkörare på Broadway.

Annons

 På svenska Riksteatern fanns nästan varje säsong under 60- och 70-talet ett stycke av Neil Simon på repertoaren. Nu verkar det vara väldigt länge sedan . . .

Och visst, det är länge sedan. Det har hänt mycket sedan Neil Simon firade sina största triumfer på teaterscenen och som filmmanusförfattare. Han var produktiv som få, men riktigt samma nivå som den engelske kollegan Alan Ayckbourn nådde han aldrig.

Men för all del, 60-tals komedierna Omaka par, Barfota i parken och Plaza Svit har lyckats leva vidare i otaliga uppsättningar både på teaterscenen och för filmen.

Särskilt förvånande är det därför inte att Riksteatern satsat på en ny uppsättning av den genom åren mest framgångsrika av Neil Simons komedier, Plaza Svit. Särskilt som man lyckats kontraktera ett par gamla publikdragande scenrävar som Tomas Bolme och Lill Lindfors i de ledande rollerna.

Men nog känns Plaza Svit, en komedi i tre delar med det gemensamma temat kärlek i ett rannsakande perspektiv, en aning åldersstigen. Hantverket är det väl i och för sig inget fel på. Neil Simon har konstruerat kluriga intriger med allmängiltigt innehåll, men idag känns både handling och innehåll träigt föråldrad

I en lyxsvit på ett New York-hotell utspelar sig tre korta och fristående historier, där ett par i övre medelåldern står i fokus. Otrohet, gammal kärlek rostar aldrig och kärlek med förhinder är kittlande ingredienser i snabbt skissade scener med lite stereotypt fångade karaktärer.

Lill Lindfors visar sig i sina tre rollkaraktärer som en fullfjädrad komedienne.

Scenvana har hon så det förslår och konsten att fånga en publik har hon ju utövat under ett livslångt artistliv, men det var en överraskning, att hon också förfogade över ett så finkalibrerat komediregister. Här spelar hon i tur och ordning den luttrade, men förlåtande hustrun till en otrogen man, en fjompigt kändisbeundrande och kärlekstörstande hemmafru och en mamma på väg att gifta bort en i sista stund trilskande dotter.

Alla tre rollkaraktärerna i den övre medelåldern är förstås inbjudande lätta att karikera, men Lill Lindfors frestas aldrig att gå till överdrift.

Det är med små, men effektiva medel i mimik och tonfall, som hon i varje enskild situation fångar upp det komiska och lockar publiken till skratt.

Tomas Bolme, som är hennes motspelare i de tre fristående scenerna, har en mer klichéartad framtoning som bufflig, otrogen äkta man, självmedveten Hollywoodproducent och halsstarrig pappa till den motsträviga bruden, och använder grövre medel i sin rollframställning. Men tillsammans lyckas de faktiskt överskugga mycket av det föråldrade i Neil Simons komedi och bjuda en föreställning i publikens smak, vilket alla förtjusta skratt och applåder vittnar om.

Lill Lindfors och Tomas Bolme behöver faktiskt bara visa sig på scenen för att hälsas med applåder.

Men faktum kvarstår ändå, Neil Simons en gång mest applåderade komedi, har inte stått emot tidens tand.

Små uppenbara justeringar i texten lyckas heller inte göra den aktuellare. Det är på skådespelarnas insatser Plaza Svit lever i dag.

Mer läsning

Annons