Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lena PH - en mogen showdiva

Annons

Lena PH är åter i staden och hon öste på för allt vad tygen höll. Jag minns inte riktigt när jag senast såg henne live på scen. Men det var förra årtusendet. Så min fråga var: vad har hänt sedan dess? Lena Philipsson är idag mer en showdiva än schlagerpoptjej. Jag gillar den nya, mognare Lena. Jag tror mig att komma sakna den yngre och spralligare Lena PH. Men som tur är dyker "Sprall-PH" upp lite då och då under showen på OSD i Östersund denna söndagskväll.

Det slår mig att hon får med sig publiken med sitt mellansnack på ett magiskt sätt. Andelen humor i showen är hög. Men rätt var det är stannar Lena upp och blir så där härligt gravallvarlig. Det handlar om nya låtar från senaste plattan ”Jag är ingen älskling”. Jag tror att nästan alla spåren är med denna afton. Men det är Lenas gamla godingar som får publiken att formligen explodera och ösa i bänkraderna.

Alla hits som jag förväntar mig framförs, utom "Dansar i neon" men det gör inget alls. Min egen Lena PH favorit, ”Månsken i augusti” får en underbart härlig jazzklädnad, detta är bra, riktigt bra. Jag sitter och hoppas på mer jazzsväng, dock förgäves. Här vill jag då nämna musikerna som gör ett enastående jobb denna afton. På percussion Nicklas Gabrielsson, keyboard Robert Elovsson, bas Petter Gunnarsson, trummor Johan Fransson, gitarr Adam Hagstrand samt piano David Nyström och så Lena själv som sitter vid sin flygel under halva konserten.

Scenen är byggd i etager med snygga glödlampor i kantlinjerna. Det ser så där härligt elegant och proffsigt ut. Lena bjuder på sig själv, åtminstone vill hon att vi ska tro det. Visst är det lite extra hemtrevligt när hon under en låt visar sina barn i ett bildspel signerat barnens far, Måns Herngren. I nästa stund diskuterar hon med sig själv och publiken huruvida man ska släppa in en ny penis i livet och att träffa nya svärföräldrar på hemmet eller vänta tills det är över.

Det är tvära kast och jag gillar det. Det blir aldrig segt eller tråkigt. Det är puls i showen utan att det blir forcerat. Lena är som alltid strålande och jag är så glad att hon inte byter kläder mellan var och varannan låt, som förr, för då hade vi ju inte fått se hennes snyggtuffa discobollsglittrande skor mer än under max två, tre låtar. Lena bjuder på en 2.0-version av ”Teach me tiger” där hon vänder på begreppen och hon sitter i en fåtölj med pipa i mun och en manlig modell visar upp sig på tigerfällen.

Så rätt. Så 2016. Efter första extranumret ”Kärleken är evig”, då publiken dansar, även uppe på läktaren, lugnar Lena ner det hela med ”Adjö farväl”. Tack för en härlig show Lena!