Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lekfulla skisser för liten publik

Jag räknar till femton personer i publiken i Storsjöteaterns stora salong. Femton personer. Det är som ett väldigt dåligt skämt. Högkvalitativ modern dans i Östersund och då är marknadsföringen så dålig att så väldigt få hittar dit.

Annons

Jag är tveksam till mätningar av kulturupplevelser i kronor och ören. Det kan slå väldigt fel: Det är inte konstigt om det kommer lite publik på orter där det bor färre än på orter där det bor fler.

Då blir kostnaden dyrare per person och en ensemble som Norrdans som turnerar till Norrlands huvudorter men också till orter som Vilhelmina, Sollefteå och Kalix ser ut att vara mycket mindre kostnadseffektiv än en som enbart spelar i större städer.

När Svenska Dagbladet i höstas tittade på självfinansieringsgrad hos scenkonstinstitutionerna toppade Norrdans mycket riktigt listan med flest subventionskronor per besök.

Men det handlar inte bara om små och stora orter. Jag är övertygad om att betydligt fler hade kommit i går kväll om föreställningen varit bättre marknadsförd.

Men nog om salongen och över till scenen. Jyrki Karttunen är en finsk koreograf som med ”One-Hour-Skiss” gör debut utomlands. Jag ser koreografin just så: som ett skissblock där sida för sida fylls av lekfulla skisser och mumlande infall som berättar om än det ena än det andra.

Scenografin förstärker intrycket och är en mycket levande del av föreställningen. Fonden består av en vit fransgardin som fylls av projektioner: framväxande bågklotter, en eldröd ridå, dansarsilhuetter, människokonturer och skuggor, skuggor, skuggor. Ibland äkta skuggor, ibland projektioner. Jag tycker mycket om skuggorna som låter de åtta dansarna bli till hela folkmassor.

Häftigast är det när man inte vet vilket: skuggan börjar som en verklig skugga till en av dansarna för att sedan lösgöra sig från sin ägare och leva sitt eget liv.

Så kommer ett gigantiskt radergummi och suddar bort allt till en vit, eller svart yta. Tomt ark.

Vitt skilda musikinfluenser blandas: jazz, schlager och latinamerikanska tongångar. Trumsolo med sakral musik. Lekfullt och ofta vackert.

De åtta dansarna öppnar med en skiss där mumlande ord surrar i varandra och koreografin blir till ett förkroppsligande av många samtal där surrande röster snurrar in i varandra, byter fokus och hittar nya ämnen.

Det är där den stora behållningen för mig ligger i ”One-Hour-Skiss”: i tankeknuffandet. Bilder och rörelser sätter igång tankar hos mig. Hur skulle det till exempel vara om det vita som singlade ner från himlen var dansare och inte snöflingor?

Mer läsning

Annons