Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lekfull konstpop på Storsjöteatern

Soundet på senaste skivan föddes i New York, men låtarna spelades in i Norrland. Efter att ha gått in i väggen sökte Jennie Abrahamson ensamheten i kontrasterna.

Annons

Hon är en av förra årets hajpade artister. Efter år i olika bandkonstellationer som Heed och Yukon AK fick Jennie Abrahamson sitt stora genombrott med sitt andra album ”While the sun’s still up and the sky is bright”. I dag lever hon i stort sett på musiken. Men ett tag var det nära att det inte skulle bli någon fortsättning på solodebuten. Jennie startade ett eget skivbolag.

Samtidigt jobbade hon deltid som musiklärare på en gymnasieskola och turnerade land och rike runt med några av Sveriges största artister som frilansmusiker. Till slut tog orken slut. Jennie såg den berömda väggen och beslutade sig för att dra i livsbromsen. När hösten kom åkte hon till New York för att få vara ensam och hitta ny inspiration.

– Jag var fruktansvärt uttröttad och hade ett enormt behov av att vara själv. Egentligen blev det inte så mycket konkret gjort i USA, men när jag kom hem fanns det saker att ta av.

Jennie hade fått massor av nya låtidéer. Hon fotsatte sin isolering i familjens stuga i Norrland där hon skrev färdigt låtarna.

– Just då behövde jag kontrasterna, säger hon.

Hennes sound har gått från kallt till varmt. På första skivan ”Lights”, som släpptes för tre år sedan, ville hon inte bli en av alla dessa tjejer med gitarr på magen. För att undvika att inte slumpas bort i det havet gjorde hon skivan electronisk och medvetet kall. Det fungerade eftersom låtarna var så storslagna i sig. Det filmiska perspektivet i hennes musik har hittills resulterat i att hennes låtar hörts i såväl danska tv-serien ”Anna Pihl” som svenska filmen ”Solstorm”.

Men på ”While the sun’s still ..” försökte hon hålla sig borta från de stora ljudlandskapen och gå närmare, varmare.

– Jag ville nog att det skulle vara lika lekfull som den musik jag lyssnade på när jag var barn; som Peter Gabriel och Kate Bush. Med lite konstiga nivåer och torra sångljud.

Många har också uppmärksammat att ljudet ofta blommar ut i asiatiska toner. Men de blomsterarrangemangen var inte alls medvetet gjorda i början. Det var en vän som först hörde dem efter en första genomlyssning av plattan. Efter det valde Jennie att förstärka det japanska uttrycket som hon generellt fascineras av.

I morgon, lördag, spelar Jennie på Storsjöteatern i Östersund. Med sig på scenen hon bandkollegorna Johannes Berglund och Micke Häggström. Efter framträdandet ska hon påbörja inspelningen av sin tredje platta, som hon just nu ”tokskriver” låtar till. Och hur blir då soundet den här gången?

– Det blir en blandning mellan den första och den andra skivan, säger Jennie.

Med andra ord: Tempererat.