Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur mycket mindre är en kvinnas arbete värt?

/
  • Enligt Vårdförbundets rapport om livslön är det fortfarande kvinnor i offentlig sektor som tjänar allra minst.

Annons

När jag har ett fast heltidsjobb. När jag jobbar många nätter och helger. När jag fortfarande lever utan barn. När jag har turen att ha en hyresrätt i en stad där bostadsrätterna kostar fler miljoner än vad jag kan fantisera om. Då tjänar jag såklart bra. Då går min lön gott och väl att leva på. Och då tänker jag, att det kanske inte är så mycket att bråka om.

Men, sen läser jag Vårdförbundets rapport om livslön. Alltså hur mycket vi kommer tjäna under ett helt liv. Kvinnor i offentlig sektor är fortsatt de som tjänar allra minst. Medan sjuksköterskor och barnmorskor snittar 14,3 miljoner respektive 15,6 miljoner på ett liv, håvar civilingenjörer 20 miljoner på samma tid.

Fem miljoner skiljer det i lön under våra yrkesverksamma år. Räknar en med pensionen, blir såklart skillnaden vilka pengar en har att röra sig med under sitt liv än större.

Då fattar jag, att vi ändå kanske måste bråka. För att kvinnor i vården ska slippa jaga pass som ger extra ob-tillägg. För att kollegor till mig, som lever ensamma med barn, också ska få känna att lönen räcker till. För att sjuksköterskor som är 63 ska ha råd att skilja sig, istället för att vara beroende av en partners pension. För att det ändå vore rimligt att det var kompetens och ansvar som bestämde lönen, inte könet.

Varje år på den internationella kvinnodagen anordnas manifestationer för att uppmärksamma just det. Istället för att räkna på det allra längsta - ett helt arbetsliv, har de räknat på det allra kortaste, en arbetsdag. I år påminde de om att kvinnor efter klockan 15.56 jobbar gratis, varje dag. Medan män fortsatt har betalt till arbetsdagens slut.

Och det är klart att den optimistiske eller den som inte bryr sig särskilt mycket, kan säga att det ändå går framåt, skillnaderna minskar och snart är kvinnor i kapp. Men när de som räknar på verkligheten berättar att det är 53 år kvar till kvinnor har betalt för hela sina dagar, känns det ändå orimligt att någon av oss kan stå ut med den vetskapen.

Ändå verkar vi göra just det - stå ut. För vi fortsätter gå till jobbet trots att varje dag där, innebär en timma utan betalt. Vi lever ett helt liv med lika mycket arbete, men med fem miljoner mindre i lönekuvertet. Vi fortsätter prata om att löneskillnaderna måste minska, men låter dem bestå.

När jag läst färdigt rapporten är det den frågan som finns kvar. Varför det inte blir ett jävla liv? Varför inte diskussionen går från ord till handling. Och så drömmer jag om att vi gemensamt bestämmer oss för att inte göra en timma till utan riktigt betalt. Och tänker att det samhälle vars sjuksköterskor, barnmorskor, förskolelärare och socialarbetare inte längre går till jobbet, kommer förstå hur mycket vårt arbete är värt.

Annons