Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lovisa Arvidsson: Opinionsmätningarna lär oss att inget är hugget i sten

Annons

SCB:s partisympatiundersökning presenterades förra veckan. "Så här skulle väljarna rösta om det vore val idag" löd rubriken på många håll.

Grejen är, det var val bara härom veckan. SCB:s partisympatiundersökningen för juni genomfördes innan EU-valet. Med andra ord är till exempel inte Adaktusson-skandalen med i mätningen, så KD:s siffror skulle troligen vara aningen lägre om det var val just idag. Man kan också gissa att exempelvis Miljöpartiet har ett större genomslag i den här mätningen, just på grund av att den genomfördes strax innan EU-valet. MP är ju oftast starkare i EU-val än i riksdagsval.

Opinionsmätningar är kluriga grejer. I bästa fall ger de en adekvat bild av hur landet ligger, i sämsta fall är de gravt missledande och kan i sig själv vara med och förändra opinionsläget.

Själv föredrar jag att se på opinionsmätningar som trendvisare. I vilka generella riktningar rör sig partierna? Sen börjar gissningsleken: varför? Följt av killgissningssporten: därför.

Här råder jag alla att ta en titt på den förträffliga datajournalistik som SVT:s Valu publicerade i samband med EU-valet. Istället för att gissa varför ett visst parti har tappat/ökat röster kan man studera väljarflödena.

När SCB:s mätning presenterades var exempelvis Vänsterpartiets partisekreterare snabb med att uttala sig om att deras ökning och Socialdemokraternas tapp handlar om att väljarna straffar S för Januariavtalets högerpolitik.

En snabb titt på valun - som ju visserligen bygger på EU-valets siffror men ändock bör ses som en indikator för väljarkåren - så ser vi att S tappat endast 3 procent till V, lika mycket som S tappat till Moderaterna. Däremot var det i EU-valet 15 procent av V:s forna väljare som valde att lägga en röst på S.

S och MP har båda varit ovanligt duktiga på att behålla sina väljare från riksdagsvalet 2018 till EU-valet 2019 (73 respektive 75 procent av väljarna stannade kvar). Exceptionellt duktiga har SD varit på att behålla sina väljare: 83 procent. Det säger också något om åt vilket håll partierna är på väg.

Själv föredrar jag att se på opinionsmätningar som trendvisare. I vilka generella riktningar rör sig partierna? Sen börjar gissningsleken: varför? Följt av killgissningssporten: därför.

Bland de borgerliga partierna har det varit lite mer "hela havet stormar" inom väljarkåren - precis som Alliansen under det senaste året. Inga konstigheter egentligen - förutom att vi nu börjar se ett utfall av den konservativa vind som blåser i västvärlden. Med all respekt för alla analyser om den så kallade Ebba-effekten, Ebba Busch Thor har blommat ut rejält som partiledare och är skicklig på att fånga upp alla kvinnor som diggar cementerade könsroller och ser kärnfamiljen som ett heligt mål. Men det handlar också om tajming - och KD har varit duktiga på att rida på den konservativa vågen och omsätta den i väljarröster.

En intressant detalj med de senaste valen är att Feministiskt Initiativ tappar så oerhört mycket. Det är inte förvånande om man tänker på FI som EU-valet 2014:s variant av Piratpartiet, Junilistan och alla andra flugor i EU-sammanhang. Enfrågepartier kommer och går. Men med tanke på att jämställdhetsfrågan genom Me too seglat upp som en av de totalt dominerande politiska frågorna under förra mandatperioden så är det en bedrift att inte bättre förvalta sitt politiska arv.

Att dessutom 5 procent av FI:s väljarkår gick från FI till SD mellan valet 2018 och 2019 visar också att vi aldrig, aldrig ska glömma att väljare kan röra sig mellan ytterligheter.

Inget är hugget i sten.

Annons