Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lina Stenberg: Vi måste prata om barnfattigdomen nu

Annons
Montage: Ola Torkelsson / SCANPIX / LT Södertälje

”Jag skulle vilja åka på min klassresa. Men det kommer min familj aldrig ha pengar till. Därför har jag inte ens sagt något om det. Min bästa väns mamma har erbjudit sig att betala, hon vet hur det är hos mig. Men jag vill inte ta emot det. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mej.”

Citatet är från Instagramkontot Klasshat, dit upplevelser av fattigdom och utanförskap skickas in och delas.

Vi måste prata om svensk barnfattigdom.

Om det faktum att 19 procent av svenska barn lever i ekonomisk utsatthet, i det som kallas relativ fattigdom.

Om att sju procent av alla barn i vårt land lever i absolut ekonomisk utsatthet, i hushåll där inkomsterna inte räcker till att betala boende och de mest nödvändiga levnadsomkostnaderna.

Vi måste prata om vad barnfattigdomen innebär för vart och ett av dessa barn.

Om trångboddheten som ökar. Att var fjärde barnfamilj i dag bor alldeles för trångt jämfört knappt var sjätte för tio år sedan. Om vilka effekter det får för barns hälsa och barns sociala liv.

Om vräkningarna av barn som ökar trots en uttalad nollvision. Om att inte ha ett hem, ingen fast punkt och vad det gör med barn. Under 2018 vräktes 448 barn.

Vi måste prata om hungern. Om barnen som äter sitt enda mål mat i skolbespisningen.

Och vi måste prata om det utanförskap som skapas när vissa barn inte kan vara med. I gemenskapen, i samhället, i demokratin.

Om barnen som tvingas be om att få mat av andra när det inte finns hemma, eller som äter mackor till middag i slutet av månaden som 16-åriga Clara berättar i Rädda Barnens intervjubok ”På marginalen – Vardagen bakom barnfattigdomsstatistiken”.

Vi måste prata om oron. Om rädslan att inte klara månaden ekonomisk och hur det går ut över skolan. En 15-årig kille berättar:

”Jag tänker på vår situation rätt ofta även på lektioner och så och då försvinner jag i väg i tanken och så missar jag vad de har pratat om, så ibland hänger jag inte med i skolarbetet på grund av vår situation.”

Vi måste prata om vad fattigdomen gör med barn som tvingas vara utan en barndom. Om barn som tar ansvar för familjens ekonomi. Om barn som inte är med på samma villkor som andra.

Och vi måste prata om det utanförskap som skapas när vissa barn inte kan vara med. I gemenskapen, i samhället, i demokratin.

Barn som inte kan vara med på skolaktiveter och utflykter som kostar. Som avstår från att gå på barnkalas för att de inte har råd med present. Som inte kan följa med kompisar till simhallen, på bio eller fika. Barn som lär sig ursäkter och undanflykter.

Barn som står utan fritidsaktiviteter, som inte har tillgång till kultur och som inte blir insläppta i det gemensamma. Om känslan av att inte vara lika mycket värd, att inte få vara med. Att sakna hopp om framtiden.

Och vi måste prata om hur barnfattigdomen hänger ihop med den förda politiken. Om hur den tilltagande segregationen, de ökade utbildningsklyftorna och de växande klasskillnaderna drabbar barnen. Om hur politik som barn inte kan vara med att påverka gör framtiden sämre för dem.

Om hur sänkta stöd till Kulturskolan drar bort chansen från just de här barnen att åtminstone ha en fritidssysselsättning. Om hur borttagna satsningar på gratis kollektivtrafik för barn eller möjligheter till kommunala sommarjobb för ungdomar slår mot just de här barnen.

Vi måste prata om barnfattigdomen nu.

Lina Stenberg, ledarkrönikör Länstidningen Östersund

Annons