Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lina Stenberg: Att se förövare som monster gör det bara svårare att sätta dit dem

Annons
Foto: Danny Moloshok/Invision/AP

Jag kom på mej själv med att nynna på Michael Jacksons låt ”Heal the world” härom veckan. Jag mindes plötsligt mitt tonåriga jag framför musikvideon på MTV. Hon som var mitt i ett politiskt uppvaknande på 90-talet.

Och en tanke slog mej, att det hade kunnat se annorlunda ut om Michael Jackson levt i dag. Om han inte dött i förtid 2009. Kanske hade han haft en viktig politisk roll att lyfta klimatkrisen, den ökade polariseringen och stå emot Trump nu under 2010-talet.

Men så började jag se dokumentären ”Leaving Neverland” där sångarens övergrepp på pojkar avslöjas och jag mådde illa.

De två nu vuxna männen påminner oss om att en person kan vara både en förövare och någon som gör goda saker.

Dokumentären lämnar ingen oberörd. Precis som i dokumentären om R Kelly, går filmarna in på precis allt. In i minsta obehagliga detalj.

En av pojkarna, australiensiske Wade, var sju år när övergreppen började. Och jag ser min egen sjuårige son framför mej och det är olidligt.

Men dokumentären handlar inte bara om att sätta dit sångaren, det är inte syftet. De två nu vuxna männen påminner oss om att en person kan vara både en förövare och någon som gör goda saker. Att sanningen är mycket mer komplex än vi vill föreställa oss.

Jag tror att vår jakt på ren ondska ställer till det för oss. Att det i förlängningen hjälper förövare att komma undan.

För när vi vill sortera in världen i ett av de två facken fullblodsskurkar eller helgon kommer vi ha svårt att placera många av oss. Inte bara för att människan sällan är antingen det ena eller det andra. Det finns också en himla massa hänsyn vi gör som påverkar hur vi sorterar.

”Michael Jackson kommer aldrig överleva fängelset” sa den ena pojkens mamma för att övertyga sonen att vittna i en av rättegångarna. Självklart ställde pojken upp och ljög i vittnesbåset. Hur skulle han ha kunnat leva med att ha satt Jackson i fängelset med mammans ord i huvudet?

Ett drygt år efter #metoo är vi nu i ett läge där vi mycket hellre friar än fäller. Där det blivit viktigare att mänskliggöra förövarna än att tro offren.

En av anledningarna till att #metoo hamnat i en backlash tror jag beror på detta. Att hela samhället skyddar de förövare som inte är de mest uppenbara skurkarna utifrån någon slags Hollywood-karikatyrbild. Alla de upphöjda män som förutom att ha begått övergrepp också har skrivit viktiga journalistiska texter, regisserat monsterfilmer eller spelat actionhjälte som ingen annan.

För visst är det ändå viktigt att just den här mannen får fortsätta med just detta? Och de där kvinnorna som anklagar, de är väl bara ute efter att sätta dit, att få höras.

Precis det som barnen som åtalade Michael Jackson fick höra på 90- och 00-talet.

Ett drygt år efter #metoo är vi nu i ett läge där vi mycket hellre friar än fäller. Där det blivit viktigare att mänskliggöra förövarna än att tro offren. Där männens livsstil är viktigare än kvinnornas liv. Där Martin Timell stämmer TV4 och Fredrik Virtanen anklagar Cissi Wallin för förtal.

Dokumentären om Michael Jackson är viktig. Den påminner oss att vi måste orka sätta oss in i psykologin kring förövare och offer när det kommer till sexualbrott. Att detta är nyckeln för att förmå samhället att på riktigt lämna över dömandet till juridiken, där det faktiskt hör hemma.

Nu önskar jag bara att dokumentärerna av R Kelly och Michael Jackson ger inspiration till liknande granskningar här i Sverige. För de som har förgripit sig på andra ska inte hållas om ryggen. De bör darra av skräck.

Lina Stenberg, ledarkrönikör Länstidningen

Annons