Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lina Norberg Juuso: När sorgen saknar alla nyanser

Annons
Foto Henrik Montgomery / TT

Läser K av Katarina Frostenson. Recensenterna har generellt inte varit nådiga mot henne. Det har inte handlat om hennes språk eller begåvning, utan om hennes världsfrånvändhet. Och även jag faller in i den kören. Skriver på Instagram om berättelsen som beskrivs som en tid i landsflykt undan förföljelse och berättelse: Är hon medberoende? Drogad av kärlek? I förnekelse? Bedrar hon sig själv? Gömmer sig för sitt jag?

För det är svårsmält – hennes version a den där hösten när Dagens Nyheter publicerade en granskning kring Frostensons man - den så kallade Kulturprofilen. Det ledde senare till våldtäktsdom i både tingsrätt och hovrätt. Frostensons berättelse är innan domen. Hur hon ser på händelserna efter domarna mot hennes man vet vi inget om.

Men tiden innan: Hon är lojal mot sin man. Frostenson tror absolut inte på de kvinnor som berättat om Kulturprofilens övergrepp. Allt är en iscensatt komplott mot paret i syfte att förstöra för dem enligt hennes penna. Det är en världsbild som är svår som läsare att förhålla sig till. Först tänker jag att hon är galen. För detta: Att hon skriver om detta hat iklätt i vackra ord kring de kvinnor som vittnat mot hennes man, att hon skriver om det hat (också förklätt i vackra ord) hon känner för landet Sverige. Att hon skriver om Dagens Nyheter som om de hade någon annan agenda än att rapportera kring nyheter. Det är en vredes bok. Katarina Frostenson framstår som…ur balans, för att använda en förskönande omskrivning.

Det K är – faktiskt – är en bok om en människas djupa sorg. Och den sorgen är inte nyanserad. Så är sorgen. Den kan sakna färger när den är akut.

Jag tänker att hon borde ha skrivit mer sansat, mer nyanserat. Att hon för sina vänner kunde ha kallat Sara Danius för ”sipp furstinna”. Låtit det komma ut i slutna rum. Inte i offentligheten. Att hon i ångestnatten skulle kunnat skrika om kvinnorna som berättat om våldtäkter utförda av Kulturprofilen för ”avundsamma hämndgudinnor”. Inte i en bok. Jag tänker att hon borde i K släppa fram tvivlet som måste finnas (?) kring sin mans skuld. Inte gå fram mot ”fienden” med litterär motorsåg. Behålla sin, tja, värdighet. Sen sover jag på saken och vaknar och ändrar mig.

Det K är – faktiskt – är en bok om en människas djupa sorg. Och den sorgen är inte nyanserad. Så är sorgen. Den kan sakna färger när den är akut. Sorgen kan vara brännande och inget mer. Sorgen kan vara svart och i det svarta växer fiender, fast fiender inte ens finns i verkligheten. Sorgen är gromark för vanföreställningar, för destruktiva tankar, för idéer som människan inte har (eller inte tillåter sig ha) när allt är stabilt. När livet fungerar. När livet är i balans.

Katarina Frostensons förtvivlade skrik låter inte som fan i helvete – det är draperat med i grå, skör, vackerhet. Men hon är i ett helvete som är så akut att inga andra toner än hennes mans oskuld kan tränga in. Hon står i helvetet och hon är där med någon. Den person hon älskat och älskar. Den man hon levt med och lever med. Han är där med henne. Att då tvivla på honom? Att då överge honom? Det går att förstå att det inte går. För om hon skulle börja karva på den kärlek hon tror på – vad blir då kvar…? Frostenson behöver något som är kvar när allt annat är borta. Tillhörighet. Gemenskap. På så sätt kan K lära oss något.

När en människa är i akut stress, i akut sorg, då slås många av våra andra förmågor av. Som empatin. Förmågan att reflektera. Den som står och skriker hemskheter om andra, låt vara med vackra ord, behöver inte per automatik vara en galning, en elak människa, en känslolös individ. Det kan helt enkelt vara en medmänniska som nått botten och där i botten behöver den människan andra. En hand att hålla.

Lina Norberg Juuso, ledarkrönikör Länstidningen Östersund

Annons